Anders Carlgren fortsätter att kämpa för en trovärdig borgerlig miljöpolitik. Jga vet inte alltid om han lyckas i det uppsåtet, men det är synnerligen glädjande att se att han vågar trotsa statsministern genom att ställa sig bakom klimatberedningens ståndpunkt att en omfattande utbyggnad av järnvägstrafiken i Sverige är nödvändig.
När man band samman Sverige med järnvägar under 1800-talet var det en självklarhet i alla politiska läger att staten skulle bekosta utbyggnaden eftersom den gynnade alla. Den väl utbyggda järnvägen blev också en förutsättning för den industrialiseringsprocess som skapade det moderna Sverige och vårt nuvarande välstånd.
En ökad satsning på järnvägstrafik i vår tid skulle inte bara på sikt gynna näringslivet (vägnätet är redan övrbelastat av tunga transporter) utan också bidra till att minska transporternas påverkan på växthuseffekten. Förbättrade kollektiva förbindelser skulle också öka förutsättningarna både för företagare och privatpersoner i glesbygden vilket i förlängningen kunde leda till ett avtagande tryck på storstadsregionerna. För att då inte tala om hur mycket säkrare det skulle vara om en stor del av de personresor som idag görs med bil kunde styras om till rälsburen trafik.
För att tåget ska bli ett attraktivt alternativ till bilen krävs dock mer än bara en utbyggnad av spår och nya vagnar. Det är hög tid att staten ser över vilken roll SJ har att fylla i det Svenska samhällsbygget och om den nuvarande prispolitiken är rimlig. Resenärerna kommer inte att välja bort bilen och inrikesflyget för tåget så länge det sistnämnda är det i särklass dyraste alternativet.
Storskalig utbyggnad av järnvägen har skett förr. Här rallare under det dynamiska 1800-talet.