Om kvällen

NATTGLIM

 

Var är den vackra blomman från igår?

Hon står här sluten, stumt och oförsonligt.

Jag vet ej, ska jag ta det här personligt?

Vem är hon? Outgrundligt styv och svår.

 

Och medan solens skiva sakta går

till vila står hon alltjämt oresonligt

och blundande, men likväl spefullt honligt

hon vaggar där i aftonbrisens spår.

 

Jag stannar medan dunklet faller ner

på fältet där jag sitter, som ett flor.

Då ser jag hur hon spricker upp och ler

 

– allt är visst inte alltid som man tror:

i skymningen kan de asketiskt fromma

slå upp förföriskt doftande sin blomma.

 

Lars Anders Johansson