Det var så länge sedan jag upplevde en så skön seger som den mot MFF å Råsunda i söndags, att jag nästan glömt bort hur de kändes. Visserligen har AIK spelat bättre än både djyrgårn och bajen i derbymatcherna, men det har inte räckt ända fram.
I och med segern mot jumbon Peking bröt gnaget den fröbannelse som hindrat laget från att prestera mer än ett mål per match. Tyvärr var Rubarth tvungen att reducera försprånget genom en volleybollnedtagning i hemmalagets straffområde. Två mål blev det hursomhelst.
När Ortiz misslyckades med att sätta straffen i Malmömatchen trodde jag att det var kört. Så här i efterhand var det kanske bra för AIK som, om man gjort mål så tidigt i matchen, med största sannolikhet skulle ha lagt sig på defensiven enligt den gamla tråkfilosofin "ett mål räcker" – vilket det för övrigt väldigt sällan gör. Att man nu lyckades avgöra i slutminuterna kan betyda mycket för det skakiga självförtroende som tycks ha spökat i laget under säsongens början.
Namnet på allas läppar efter segern var naturligtvis 21-årige Saihou Jagne som byttes in i 76:e minuten och som kan sägas ha legat bakom bägge målen. Det nyvunna AIK-självförtroendet är ännu en anledning till att beklaga den långa och dryga sommaruppehållet. Bara nu inte Dulee Johnson och Ivan Obolo försvinner från klubben kommer det dock förhoppningsvis att stå sig även till höstsäsongen. Kanske har äntligen den stora stygga AIK-maskinen vaknat till liv på allvar!
SvD, SvD, DN, DN, Sydsvenskan, Bajenbladet, Bajenbladet, Bajenbladet, Bajenbladet
Gnaget är dessutom ”bäst i sta’n” 🙂
Masen: vadå, finns där några andra lag?