De som alltid vet bäst

Du säger att jag inte har något liv
och att det som jag ägnar min tid åt är meningslöst.
Du säger att du hatar sport
och är upprörd för att där finns så mycket pengar
men att så lite ges till kulturen.
Din kultur.
Du föraktar idrottsmännen
och kvinnorna,
eftersom de inte omfattar
dina värderingar.

I själva verket är det kanske så
att du hatar dem som gör det tydligt
hur illa rustad du är
att möta verkligheten.
Har man alltid varit den som sprungit undan
så snart några svårigheter uppenbarat sig
är det klart att man inte heller kan respektera
den som verkligen kämpar för något.

Har man alltid varit rädd
för att uttrycka sina känslor,
eller varit osäker på
vad man egentligen känner
är det klart att man inte heller kan respektera
den som verkligen känner för något.

"Hjärndött" säger du när trettiofemtusen personer
pendlar mellan hopp och förtvivlan
under ett ödesmättat derby på Råsunda.
Viktigt är det däremot
när du och dina sjuttio otvättade hippiekompisar
skriker slagord under en reclaimdemonstration.

Du läser dina böcker om klasskamp
men föraktar den arbetarklass
som väljer att gå på fotboll
istället för att delta i era manifestationer.

Men, det är klart att det måste störa dig
att det finns människor som väljer
att inte se sig själva som offer.
Som inte söker efter tecken på förtryck
i tillvarons alla skrymslen och vrår.
Människor som kämpar för något annat,
för att nå ett mål
som kanske betyder något
just för dem.

Ta och titta på dig själv istället,
du som utnämnt dig till ideal.
Det är du och dina likar
som skapat motsättningarna
mellan det vi kallar för idrott och det vi kallar kultur.
Som aldrig har rört på er i hela ert liv
men som ändå luktar svett.