Har stått öga mot öga med Döden förut
har höjt mina händer i vrede till värn
men rispats i sidan av stingande spjut
medan händerna härjats av järn.
Har vandrat tillbaks till där jag var förut
i ring kring en rykande tjärn.
Jag band själv en krans utav törnen och ris
och sålde min sanning till simplaste pris
vid en vandring på nattgammal is.
Har tampats i tunnlar med avgrundens folk
där dårskapens drömmar har dunstat och dött.
Har kryddat min kunskapens kalk med det smolk
som de fallna seraferna fött.
Har blottat mitt bröst för den dödliga dolk
som tjänstvilligt kysste mitt kött.
Har trampat de skiraste skärvor av glas,
har andats in ångor av unknaste gas
från ruttna kadaver och as.
Jag gick i de grå flagellanternas led
mellan storögda stoder från kungarnas tid
och skjortan av hästhår den skavde och sved
men glömdes när späkning tog vid.
Jag segnade småningom stammande ned
i en krets som var sluten men vid.
Jag bars genom massan till altarets ring
och bröder i tron stodo mässande kring
men ingen förstod någonting.
Jag har vandrat i yppiga salar bland lyx
där Döden var drivkraft och matgäst ibland.
Jag har vadat i Acherons flod och i Styx
i den eviga skymningens land
där föga är vad det i förstone tycks
när det skådas vid facklornas brand.
I gryningen miste all världen sin färg
när jag rullade stenen på Sisyfos berg.
Ibland jättarna var jag en dvärg.
Jag gick ut ur grottan i dagningen grå
sen sveket förlåtits och gäldats med guld
men den som bar ansvar fick ostraffad gå
och världen fick dela den skuld
nidingen ensam var upphov till då
han hånat Verdandi och Skuld.
Jag maldes till benmjöl i Gudarnas kvarn
men klamrade fast mig vid nornornas garn.
Den lyckliga söndagens barn.
Ger ett proffsigt intryck, du tycks kunna det här med vers.
Gott så – men det finns väl också efterfrågan på denna kompetens, vid översättningar av klassiker och så. Kanske många redan har den, kanske inte…