Positiv särbehandling

Positiv särbehandling är ett besynnerligt begrepp. All särbehandling är ju i lika mån positiv som negativ. Själva innebörden i begreppet särbehandling är ju att olika grupper behandlas olika. Om en grupp särbehandlas positivt innebär detta per automatik att övriga grupper särbehandlas negativt.

Därför är det märkligt att den positiva särbehandlingen som metod fått ett sådant genomslag i dagens Sverige, Sverige där diskriminering annars är det värsta man kan beskylla en människa för. Inkonsekvens någon?

Häromåret anmäldes Uppsala universitet av två tjejer som inte kommit in på juristutbildningen just för att man positivt särbehandlat några utlandsfödda som hade lägre betyg än de förfördelade tjejerna. Universitetet fälldes för diskriminering.

Sedan detta hände har det inrättats en organisation som heter Centrum för rättvisa som ideellt hjälper de förfördelade vid fall av "positiv särbehandling". Detta kritiserades skarpt i en insändare i kårtidningen Ergo där den anonyme debattören menade att juridiska institutionens samröre med Centrum för rättvisa "gynnade högerintressen". Borde det inte ligga även i vänsterns intressen att alla skall erbjudas samma förutsättningar?

Återigen häromåret så slogs larm om att positiv särbehandling behövde införas vid Statens lantbruksuniversitet, SLU. Det var tydligen för få invandrare som läste vid lantbruksuniversitetet. För få enligt vem? Om immigranterna helt enkelt inte är intresserade av att läsa de utbildningar som ges vid SLU är det då ett självändamål att få dem intresserade? Måste varje klass ha en sammansättning som helt och hållet överensstämmer med befolkningen i stort?

Hur noga ska i så fall detta regleras? Skall man också se till storleken av olika invandrargrupper och kvotera in si och så många irakier och si och så många kurder. Vill vi komma till en situation där en bättre utbildad kurd får stå tillbaka för en sämre utbildad irakier, bara för att man ska ha en klass som proportionerligt "speglar samhället i dess helhet"?

Nu på sistone är det räddningstjänsten som drabbats av ivrarna för positiv särbehandling. En jämställdhetsplan med målsättningen jämn könsfördelning inom brandförsvaret har upprättats. Nu har man konstaterat att detta mål är svårt att uppnå eftersom fyskraven för brandmannayrket är svåra för många kvinnliga sökande att klara av.

Socialdemokratiska ledarskribenter basunerar ut att brandförsvaret är en "maskulin bastion" som måste brytas ned. Lösningen? Sänkta krav så klart. Genom positiv särbehandling av kvinnliga sökande ska man sätta jämställdhetsmålet över fyskraven.

Jag frågar mig i mitt stilla sinne om den socialdemokratiske ledarskribenten när han måste räddas ur ett brinnande rum är lika övertygad om briljansen i idén om att sänka fyskraven för brandsoldaterna…