Att förtäta är inte detsamma som att förfula

Det byggs för fullt i Uppsala. Staden ska förtätas heter det. Uppsala är en av de kommuner i Sverige som expanderar snabbast. Så snabbt att kommunledning och byggbransch har svårt att hänga med.

Uppsala har expanderat under hela 1900-talet. Från akademisk landsortshåla i slutet av 1800-talet har man gått via blomstrande industristad till dagens IT- och forskningssamhälle. Varje fas av expansion har dessutom tyckts komma som en överraskning för stadsplanerarna, varför expensionen skett till synes planlöst. Likt årsringarna hos ett träd kan man följa expansionens faser där centrumliknande bebyggelse växt upp utanför vad som uppenbart tänkts som förstad.

En konsekvens av denna stadsplanerarnas bristande framförhållning har varit att vi under många år tvingats se E4:an löpa rätt genom staden, upphackad av de ökända rödljusen. Nu har det problemet visserligen avhjälpts men man frågar sig hur lång tid det kommer att ta innan Uppsala svämmat över också den nya sträckningen av Europavägen.

Tidigare har staden alltså expanderat koncentriskt. Nu ska man istället förtäta innerstaden. På kommunledningskontorets planeringsavdelning talar man om ?omzoning?. Begreppet syftar på att man river upp den gamla stadsplanen för att kunna bygga nytt på områden där det förut var förbjudet. Förtätningen vet inga gränser. Parker och grönområden, parkeringsplatser och torg ska ge vika när Uppsala ska förtätas.

I Amerika uppstod under 1980-talet en rörelse som vände sig emot dåtidens ideal inom stadsplanering, ideal som till stor del är dominerande än idag i så väl USA som Europa. New urbanism som rörelsen kallas vänder sig emot upplösningen av äldre, organiskt framvuxna stadsplaner, man vill verka för en integrerad stadsbild där olika verksamheter blandas. New urbanism vill att staden ska vara till för de boende, oaktat yrke och inkomstnivå. Bostäder ska blandas med arbetsplatser, avstånden ska vara korta och gaturummet fotgängarvänligt. Gågator och grönområden skall höja medborgarnas livskvalitet.

Här i Uppsala förtätar man visserligen centrum och bygger bostäder i områden som tidigare rymt industrier och kontor. Någon integrering av samhällsskikten lär det dock inte bli frågan om med tanke på att det bara är bostadsrätter man bygger i dessa attraktiva områden. Undantaget är studentbostäderna som byggs i Ekonomikumparken. Där är dock problemet ett annat ? bebyggelsen tillåts tränga undan parkmarken, ett av stadens viktiga andningshål. Än värre är att botaniska trädgården fått uppge plats åt bostadsbebyggelse.

New Urbanismrörelsens definition av en människovänlig stadsmiljö inbegriper en variation av olika typer av byggnader i olika stilar som gör stadsbilden organisk och levande. I Uppsala verkar man nu i motsatt riktning genom att bre ut en kvävande matta av nyfunkis över hela stadsbilden. Byggnader som var och en för sig kan te sig smakfulla och stilrena men som tillsammans utgör den största likriktningskampanj som rikets städer sett sedan rivningsvågen på 50-70-talen.

Det ironiska i sammanhanget är att de borgerliga politiker som nu driver förtätningskampanj i Uppsala och Stockholm rakt av tycks ha övertagit den historiematerialistiska grundsyn med vilken socialdemokraterna motiverade sin skövling av innerstäderna. Istället för att ta intryck av den teoribildning som uppstått under de senaste decennierna fullföljer man en maktfullkomlig ideologi där kvantitet och storskalighet får ersätta alla estetiska och mänskliga hänsyn.

Bostadsbristen skulle kunna lösas utan att staden likriktades och förfulades. Förtätning av innerstaden skulle kunna ske utan att det ledde till minskade grönområden och ökad områdessegregering. New urbanism erbjuder många riktlinjer för hur detta skulle kunna gå till och dessutom en lång rad framgångsrika exempel. Varför måste Sverige alltid följa de dåliga?