Det är lätt att bli tveksam till hur djupt rotat i ideologierna det politiska engagemanget egentligen är hos de aktivister på den yttersta vänster- och högerkanten vars attribut är maskering och vars metodik är stenkastningens. Ännu mer tveksam till denna föränkring blir man när man läser om att allt fler politiska aktivister söker sig till de så kallade fotbollsfirmorna.
Fotbollsfirmorna är, i Sverige iaf, oftast uttalat opolitiska, och där samlas våldsamma anhängare till respektive fotbollsklubb för att bruka våld i klubbens namn. De politiska aktivister som söker sig till dessa grupperingar måste alltså åsidosätta sina politiska övertygelser för det högre syftet att slåss för sitt lag, troligtvis sida vid sida med de extremister på den andra politiska kanten som man pucklar på till vardags.
Jag tänker inte ansluta mig till den ignoranta massa som lättvindigt slänger ur sig kommentarer som "de som slåss är inte intresserade av fotboll". Jag tror faktiskt att det är tvärtom, jag tror att aktivisterna egentligen inte är intresserade av politik.
Politiken blir en arena för våldsutövande i jakten på fysiska kickar på samma sätt som fotbollsvåldet, med den skillnaden att de tribala våldsverkarna i fotbollsvärlden inte försöker rättfärdiga sina slagsmål med att de gör det för mänsklighetens bästa. Fotbollshuliganernas våld är således ärligare än de politiska extremisternas.
Man kan i det oändliga psykologisera kring våldsverkarnas bevekelsegrunder, sociala- och biologiska förutsättningar, hemförhållanden, en mansroll i upplösning etc. Jag väljer emellertid att låna Nils Ferlins ord i hans tidlösa reflektion över pöbelmentaliteten:
som – en natt i maj
1814 –
stormade Panthéon
och kastade Voltaires benknotor
på avstjälpningsplatsen
vid Barrière de la Gare.
Det gjorde jag inte för kyrkans skull
eller för Frankrikes
utan bara för det
att jag tyckte
det var så helvetes roligt.
– Uppriktigt av Nils Ferlin, ur Kejsarens papegoja, 1951.
Har alltid undrat vad Uppsala slott är bra för, och nu äntligen fattar jag: som bakgrund i ett blogg-sidhuvud… Skämt åsido är bloggen snygg och välskriven. Apropå fajtande firmor då, har jag någon åsikt? O nej, jag bara glor runt omkring mig här i mitt elfenbenstorn och låter allt passera, rinna av mig som vattnet på en gås…
Svensson: tack för de fina orden! Uppsala slott är bra och trevligt på många vis. Det pryder sin plats på höjden och skänker staden dess säregna silhuett, det skimrar vackert aprikosfärgat i eftermiddagssolen, samt utgör imponerande representationslokaler för landshövding Björck.
Både de politiska våldsverkarna och fotbollshuliganerna borde ha tagits i upptuktelse redan i grundskolan. vad vi ser nu är symptomen på ett samhälle i upplösning, ett samhälle där värdegrunden blivit relativ.
Klockrent skrivet! Tycker mig skönja det där inom andra sammanhang också. Att man officiellt hävdar en princip eller en åsikt samtidigt som man inofficiellt har en dold agenda eller ett mer eller mindre tveksamt behov som måste tillfredställas.