"Kan han inte blåsa av matchen med en gång!" utbrister den glasögonprydde unge mannen i prydlig frisyr och Canada Goosejacka två steg framför mig på läktaren. Tio minuter har gått av matchen och AIK ligger under med ett mål mot IFK Göteborg. Ändå vill AIK-supportern att domaren skall blåsa av. "Jag orkar inte mer av det här!" utbrister han uppgivet till sina kompisar. Det är sista hemmamatchen i allsvenskan 2007 och AIK är ute ur guldstriden.
16.40 Uppsalapendeln, Uppsala central.
Förvånansvärt få gnagare har synts till trots att det är matchdag, tillika säsongens sista hemmamatch. Några gymnasistkillar i svartgula halsdukar passerar. Det är allt. I övrigt är tåget fullt av vanliga resenärer och pendlare på väg hem från jobbet en vanlig tisdag. Alla går lite kutryggigt, huttrande i höstkylan och den fuktiga luften som tycks ha följt med in i vagnen med ytterkläderna.
Vi är fyra AIK-supportrar som sitter sammanbitna kring bordet. Det är plikten som driver oss nu. Att stanna hemma en ruggig tisdagskväll som denna är att jämställa med otrohet. Trots att allt vi har att spela om är en fjärdeplacering i tabellen och en plats i Intertotocupen. Frågan är om det kompenserar det faktum att en seger för vår del ökar risken avsevärt att guldet går till ärkerivalerna i Djurgårdens IF.
17.30 Dick Turpin, Råsundatorg, Solna.
Könsfördelningen är 90-10 till männens fördel i den ombonade brittiska puben vid Råsunda torg. Ingen kan tvivla på att detta är stamhaket för en mängd AIK-supportrar. Bland brittisk kuriosa och ölreklam syns överallt Allmänna Idrottsklubbens svartgula emblem, på flaggor, vimplar och matchtröjor. Åldersgränsen är 22 så de yngsta supportrarna göre sig icke besvär, i övrigt syns här alla kategorier av fotbollsfans. Ultras i hemmatryckta huvtröjor, äldre gentlemän med AIK-nål på kavajslaget som minns Kurre Hamrins dagar trängs med råbarkade muskelberg i Burberrypikétröjor och oroväckande ärr över ansiktet. Visa av erfarenheterna från upploppen i början av 2000-talet serverar man all dryck i plastmuggar. Stämningen är inte lika hög idag som den brukar vara. Samtalstonen är mer lågmäld. De försök till sång som hörs är halvhjärtade. Stämningen ökar bara en aning när det drar ihop sig till matchstart och kampsånger från skivan "Å, vi är AIK" ljuder med hög volym ur högtalarsystemet.
18.40. Norra läktaren, Råsunda stadion, Solna.
Krutröken sticker i ögonen men kittlar luktorganens slemhinnor. De bengaliska eldarna har just falnat i det improviserade tifot på AIK-klackens norra läktare. Tifo, från italienskans Tifosi, är benämningen på konstfärdiga läktararrangemang som supportrarna ordnar för att hylla sina lag. De är vanligast i Sydeuropa men förekommer också hos de större klubbarna i allsvenskan.
Ett iskallt duggregn faller över de tusentals supportrarna på den norra läktarens nedre del. Det rensar luften från den stickande krutröken men spär på känslan av missmod. Hur kan man stå och önska att det egna laget inte ska vinna? Vi som står på mellansektionen har tak över huvudet och skonas från regnet men fryser likförbannat. Man gör vad man kan för att hantera vädret. Någon hoppar upp och ned. Någon gör åkarbrasor. Ett gäng casualklädda smågrabbar dyker upp och intar position strax nedanför oss. De rör sig med en slags ryckighet som brukar känneteckna den som försöker simulera självsäkerhet. De fryser också i sina Stone Islandkoftor och Aquascutumkepsar. Förmodligen tillhör de AIK:s yngsta huliganfirma Baby Boys.
Förstedomaren Martin Ingvarsson blåser igång matchen. Sången börjar. Det är den vid alla möten med västkustlag obligatoriska ramsan "Hata, hata, hata Göteborg!" som ekar ut över den fuktiga spelplanen. Det märks att klacken inte är i form. Sånginsatsen är halvhjärtad och snart ebbar ramsan ut i ett mummel. Nu kan man till och med höra de blåvitrandiga motståndarsupportrarnas sång där de hoppar upp och ner, inträngda i ett hörn av den södra läktaren. Inte konstigt att de har tryck i sången, deras lag spelar för SM-guld. AIK spelar om en fjärdeplacering och en plats i Intertotocupen.
Strax bakom oss på läktaren står några överförfriskade medelålders herrar i full AIK-mundering: svartgula toppluvor, matchtröjor eller urtvättade t-shirts med klubbemblem, trots höstkylan. De tillhör en läderartad sort som börjar bli utrotningshotad på fotbollsmatcherna. Under matchens inledande skede har de haft svårt att synkronisera den egna sånginsatsen med den övriga publikens, men nu när klacken börjat tystna tar de tillfället i akt och vädrar sin frustration över de tillresta Göteborgarnas närvaro och vad de bedömer som en usel domarinsats: "Åk hem jävla dumskallar" ropar en gråhårig herre i toppluva på klingande solnamål. "Domarn är köpt!" utbrister hans kumpan i fiskarhatt. Han är uppenbarligen så nöjd med denna sin analys att han upprepar den gång på gång under resten av matchen så snart den övriga klacken hämtar andan.
Göteborgarna på den andra sidan hoppar alltjämt upp och ned. Till och med på det relativt långa avstånd som längden på en fotbollsplan utgör kan man urskilja deras västkustdialekt i ramsorna: "Heja blååååvitt, heja blåååvitt" och "Sååålnatattare, Sååålnatattare", riktat till hemmapubliken. Större delen av södra läktaren är tom på åskådare. Man har av säkerhetsskäl utökat den obligatoriska säkerhetszonen kring bortasupportrarna med ytterligare några tiotal meter. Den ödsliga, av stängsel omgärdade, läktarsektionen där endast några gula polisvästar blänker i strålkastarljuset för tankarna till Warszawapaktens dagar. Säkerhetszonen är nödvändig. När IFK Göteborg gästade Råsunda föregående säsong nöjde sig inte "änglarna" med att starta inbördes slagsmål på sin egen läktarsektion, de kastade även in brandfacklor på AIK:s familjeläktare, det vill säga den sektion där barnfamiljerna befinner sig. Goa gôbbar indeed.
"Inget SM-guld för Djurgårdeeen!" När IFK Göteborg gör sitt ledningsmål blir AIK-publiken förbannad. Reprisen på storbildsskärmen visar att bollen inte alls var över mållinjen. Men Ingvarsson har blåst för mål och dömt är dömt. Göteborgsklacken firar att de tagit ett stort steg närmare SM-guldet. AIK-fansen firar att IFK förhoppningsvis kommer att snuva Djurgården på detsamma. Denna konsensus varar emellertid bara några ögonblick. Strax tar den gamla, djupt rotade rivaliteten över på nytt. Tabeller och placeringar är abstrakta fenomen. Hatet mot "änglarna" är här och nu. Den av Göteborgarna så avskydda ramsan "Alla rensar fisk i Göteborg" rullar bort mot södra läktaren. Den följs snart av sin mer humoristiska variant: &qu
ot;Alla heter Glenn i Göteborg, alla heter Glenn [klapp, klapp], alla heter Glenn [klapp, klapp], alla heter Glenn i Göteborg!" Ramsan bygger på empiriska fakta, förnamnet Glenn är överrepresenterat på Västkusten i allmänhet och i Göteborg i synnerhet. 1982 hade IFK Göteborg i sitt a-lag inte mindre än fyra spelare med detta förnamn: Glenn Hysén, Glenn Strömberg, Glenn Schiller och Glenn Holm.
Matchen stagnerar. Göteborgarna verkar tillfreds med sin 0-1 ledning och AIK kommer aldrig till avslut. Spelet blir sådär dåligt som det bara blir i allsvenskan. Den höga luftfuktigheten letar sig innanför kläderna och leder in höstkylan till huden som knottrar sig. Inte ens det blaskiga kaffet i frigolitmugg förmår göra något nämnvärt åt ruggigheten. Att uthärda till slutsignalen börjar alltmer kännas som ett hjältedåd.18.407 tillkännager speakern. Publiksiffran är pinsamt låg för Sveriges största klubb med ett hemmasnitt på 21.434 föregående säsong.
21.15. Utanför södra läktaren.
På väg mot tunnelbanan. Tusentals människor rör sig åt olika håll. Trängsel. Piketbussarnas blåljus kastar ett spöklikt sken över folkmassan och reflekteras i polishjälmar med bortskrapade nummer. En helikopter dånar ovanför våra huvuden. Utanför södra läktaren har kravallrustade poliser med dragna batonger bildat häck. En stor mobb i kepsar och vita träningsskor gör en rusning mot poliserna men motas bort mot Frösundaleden där handgemäng utbryter. Vid hamburgerrestaurangen en bit bort har någon vält en behållare för glasåtervinning och börjar kasta flaskor. Det hela påminner om kravallderbyna runt millennieskiftet. Den stora skillnaden är att nu är polisen bättre rustad och mer förberedd. Bråkstakarna lyckas inte nå fram till varandra. Annat är det i Göteborg där man som bortasupporter brukar få finna sig i att med den lokala ordningsmaktens goda minne få stå och trycka sig mot bussarna medan diverse föremål regnar ned över ens huvud som vänliga hälsningar från ?änglarna? på andra sidan.
21.30. Linje 11 mot Kungsträdgården.
Vi står tysta, hopträngda bland hundratals andra AIK:are med tomma blickar i den fullpackade tunnelbanevagnen. Alla ser ut att tänka samma sak: skulle man orka engagera sig i fotbollen om man på förhand visste att allt man inför sista omgången skulle ha att glädjas åt var en eventuell plats i Intertotocupen och att Djurgården förmodligen inte vinner guldet? Efter en stunds tryckande tystnad tar polaren bladet från munnen och yttrar de obligatoriska, förlösande orden:
"Nästa säsong, då jävlar!"
Bra skrivet!
Skönt med någon som skriver om det dynamiska livet på en fotbollsläktare innifrån och inte bara pekar och skriker om huliganism. Man borde fokusera på alla dem som inte bråkar istället om man ville vrida utvecklingen åt ett mer positivt håll. Ska tillägga att jag inte är AIK:are.
Vet inte hur jag hamnade på din blogg, men det var riktigt bra skrivet. Roligt och ny synvinkel för oss som inte går på fotboll eller riktigt bryr sig.
Bra skrivet. En liten sak bara. Baby Boys är inte AIKs yngsta huliganfraktion. ”AIKs Yngsta” däremot, är det. Baby Boys och Young Boys är i stort sett nya Firman Boys. ett generations-skifte har ägt rum.
"Den av Göteborgarna så avskydda ramsan "Alla rensar fisk i Göteborg" "
Där har du fel, ingen i göteborg "avskyr" den ramsan. Här på västkusten har vi humor och ramsorna, både om fisken och glenn, sjungs frekvent av blåvitt-klacken.