I tusentals år har jorden varsamt bevarat de föremål som bäddats i den. Lämningar från svunna tider, människoben, svärd och pilspetsar har legat där väntande på att eftervärlden ska upptäcka dem.
De lämningar som inte grävts fram av nitiska arkeologer eller av en slump vänts upp ur åkrarna av böndernas plogar skulle förmodligen kunna ligga kvar där i ytterligare tusentals år. Det vill säga om det inte varit för den industriella människans hämningslösa framfart över både sin egen tid och det förflutna. De senaste femtio åren har nämligen utsläpp och försurning bidragit till en enorm ökning i nebrytningstakten. Bronsföremål som legat i princip orörda sen den tid de brukades har på några decennier brutits ned till oigenkännlighet, rapporterar DN med anledning av en färsk rapport från Riksantikvarieämbetet.
Även klimatförändringarna spelar in i hotbilden mot det materiella kulturarvet. I och med att temperaturen stiger ökar nederbörden och vegetationssäsongen förlängs, vilket i sin tur innebär att exempelvis runstenar och hällristningar täcks av alger och lavar.
I viss mån har även ickemänskliga faktorer påverkat förstörelsen av kulturarvet, meddelar riksantikvarieämbetets rapport. Stormarna Gudrun och Per tillhör de mer spektakulära exemplen. På det stora hela är det emellertid människans påverkan genom utsläpp och försurning, klimatpåverkan och ingrepp i form av skogsbruk, malmbrytning och – paradoxalt nog – insatser för natur- och fiskevård som utgör det stora hotet mot kulturhistoriskt intressanta platser och föremål.
Det är inte bara vår framtid som står på spel i en tid när jordens resursers ändlighet framstår alltmer tydligt. Även vårt förflutna hotas av utplåning. Åtminstone de spår som kan säga oss något om det.