På centralstationen i Lund har man problem med råttor. Ett tiotal sådana har skymtats på perrongen. Kulmen måste ha nåtts när någon nyligen iakttog hur en av gnagarna använde sig av rulltrappan för att komma dit. Nu skall de förmenta skadedjuren tydligen bekämpas. Även Malmö dras med likartade problem. Där är det Fisktorget som drabbats av gnagarinvasion.
Annars tycks råttan äntligen vara på väg att få något slags upprättelse. Mycket tack vara Disney Pixar och deras charmerande produktion Rat a touille ("Råttatouille") som blivit en sannskyldig publiksuccé och som trots sin kanske aningen krystade intrig övertygade undertecknad.
Råttor har ett skamfilat rykte som lever kvar från det gamla bondesamhället där en växande population gnagare kunde utgöra ett påtagligt hot mot den egna fortlevnaden i och med att de slukade magasinerat spannmål och annat ätbart varthelst de fick möjlighet. När forskningen sent i modern tid påvisade gnagarnas roll som smittspridare, inte minst i samband med den demografiska katastrof vid 1300-talets mitt som vi benämner Digerdöden, sjönk djurets aktier ytterligare.
Kanske kan man retroaktivt tycka, med pestens härjningar i bakhuvudet, att råttan gjort sig förtjänt av sitt dåliga rykte. Dock kan man mena att hon genom otaliga plågsamma laboratorieförsök där hon på grund av sin framstående intelligens fått lida martyrdöden för människans fromma, något borde ha sonat sina brott.
Vad oräkneliga laboratorieförsök misslyckats med har emellertid en enda animerad film gjort i en handvändning. Efter Råttatouille har efterfrågan på tamråttor blivit så stor i vårt land att den ideella organisationen Råtthjälpen nu går ut och varnar människor för att alltför lättsinnigt skaffa ett sådant husdjur. Man menar att det är ett stort ansvar att skaffa en råtta och uppmanar föräldrar att tänka efter ytterligare en gång innan de låter sina barn skaffa sig små håriga vänner, inspirerade av filmen.
Som råttägare vill jag också utfärda en varning till er i läsekretsen som går i råttskaffartankar. Råttor är visserligen ett oerhört trivsamt,socialt och intelligent djur som det i de flesta avseenden är en stor glädje att ha i sitt hem. På lång sikt är dock deras korta levnadsår en riktig plåga. En råtta lever i genomsnitt 2-3 år vilket innebär tillräckligt långt tid för att fästa sig vid den som vid vilket hudjur somhelst, men smärtsamt kort i det långa loppet. Att ha råttor känns snart som en sannskyldig massaker. Bara under det senaste året har fem av våra vänner vandrat vidare.
Selma, Tintomara och Sessan (som tyvärr har lämnat oss) är emellertid inga pestspridare.
Å fy! Jag som tycker att katter lever alldeles för kort tid. En livslängd på 2-3 år – det skulle jag inte klara.
Joshua_Tree: Det är fruktansvärt i längden.