Bliv vid din läst

Jag läste nyligen lundaprofessorns i historia Dick Harrisson debutroman Ofärd. Som tidigare anhängare av Harrissons lättsmälta populärhistoriska framställningar ångrade jag snart att jag gett mig i kast med förstlingsverket inom det skönlitterära fältet.

Jag hade tidigare läst en del recensioner av Ofärd och studsade, med utgångspunkt från min positiva inställning till författaren, inför de bistra omdömen som levererades. Vissa var rent hårresande elaka. Så illa kan det väl inte vara, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men det kunde det.

Professorns penna som flyter fram så fjäderlätt i de stora fackböckerna om Digerdöden, tolvhundratalet, korstågen, med mera, tycks förlora allt liv och all lätthet när den lämnar fackstoffet bakom sig för romanens friare formspråk. Den tämligen platta utvecklingsromanen, som markant går i Heidenstams, Frans G. Bengtssons och Jan Fridegårds fotspår är till skillnad från dessas historiska romaner ett stilistiskt haveri. Harrisson lägger sig till med ett arkaiserande språkbruk som han inte alls behärskar och dessutom på ett högtravande maner som får den tunna historien att bli både pretentiös och pinsam.

Jag anstränger mig för att inte låta detta misslyckade försök till skönlitteratur svärta ned min bild av de tidigare verk från Harrissons penna som jag haft stor behållning av. Men det är svårt. Det mänskliga minnets benhårda mekanismer sätter alltid den senaste och den starkaste upplevelsen i första rummet vilket gör det svårt att förhindra att också de tidigare böckerna får färg av romanhaveriet. Nog kändes det ibland som att det kanske gått lite väl fort även när han skrev även Gud vill det och Jarlens sekel? Och hade han inte lite problem med tempus även i de böckerna? En orättvis bedömningshorisont helt klart, men svår att undvika.

Jag tror att anledningen till att en uppburen och framgångsrik författare som Dick Harrisson väljer att ta sig vatten över huvudet är ett generellt samtidsfenomen. Det finns en blott alltför utbredd föreställning i samtiden som gör gällande att den som lyckats på ett område förutsätts vara bra på alla andra också. Samma mekanism som får historieprofessorer att tro sig vara lika lyckade romanförfattare har fått författare och journalister att tro att de är historiker.

Ironiskt nog var det just Harrisson som i en tevesoffa levererade den elegantaste sågningen av Ernst Brunners anspråk på historisk ackuratess när dennes extremt tendentiösa framställning om Karl XII debatterades i medierna. På frågan om Brunners trovärdighet svarade Harrisson smidigt någonting i stil med att ?Brunner är en skönlitterär författare, inte en historiker, och behöver inte hålla sig till samma strikta regler om källkritik som en historiker av facket behöver.?

Samma resonemang, fast omvänt, hade med framgång kunnat tillämpas på lundaprofessorn själv: Harrisson är fackhistoriker inte romanförfattare, han behöver inte behärska de stilistiska medel som krävs av en lyckad romanförfattare. Det handlar om en brist på insikt om de egna begränsningarna som även möter hos journalisten och samhällsdebattören som helt plötsligt dyker upp i full korsriddarmundering och skådespelaren Peter Stormare när han försökte sig på en karriär som rockstjärna.

Å andra sidan lever vi i en tid när försäljningsstatistiken är avgörande för en författares storhet. En tid då Liza Marklund omtalats som en av ?Sveriges största författare? och kioskvältare som JK Rowling och Paolo Coehlo nästlat sig in på kultursidorna. Ofärd har även den rusat högt upp på försäljningslistorna, den usla kritiken till trots. Kan författaren bara svälja stoltheten skrattar han nog hela vägen till banken.

Kanske vill man ibland muttra något om att skomakaren bör bli vid sin läst när man ser dessa självutnämnda renässansmänniskor slunga fler bollar i luften än vad de kan hantera. Det gäller naturligtvis att känna sina begränsningar, men det gäller också att våga prova någonting nytt, att våga kasta sig ut i det okända. Frågan är dock om man bör göra det i offentligheten.

De som verkligen bär skulden till pinsamheter likt Ofärd är den okritiska omgivning som inte säger ifrån i tid. Som låter sig tjusas av storhetens framgångar på andra områden och därför applåderar vadhelst nytt projekt de griper sig an. Kanske skulle Harrisson och Guillou, Stormare och Brunner istället ha behövt någon som likt slaven på den romerske kejsarens triumfvagn påminde dem om deras dödlighet.