This is England.
Regi: Shane Meadows
"Mästerverk" har den kallats av recensenterna, filmen som SF kategoriserar i den, får man förmoda, smala genren "80-tals skinnskalledrama". This is England heter filmen som spelats in med en begränsad budget och som nu rosas av kritiker världen över.
Eftersom skinnskallekulturen är ett missförstått och omdebbaterat fenomen, som mer än en gång framställts på besynnerligt vis i film – till exempel den riktigt usla American history X om amerikanska nynazister, såg jag fram emot denna engelska rulle. Engelsmännen brukar vara de bästa på att skildra sina egna subkulturer, oavsett om det handlar om skinnskallar, punkare eller fotbollshuliganer.
Visst var This is England sevärd, men det mästerverk som kritikerna hyllat lyste med sin frånvaro. Den ger visserligen en ganska trovärdig bild av det tidiga åttiotalets skinnskallekultur, med dess olika fraktioner, både de så kallade originalskinsen och de rasistiska skinnskallar med anknytning till National Front som började dyka upp
vid tidpunkten. Som pedagogiskt upplagd lektion med syfte att bibringa människor insikten om att alla skinnskallar inte är rasister kanske den funkar.
I övrigt är This is England tråkigt förutsägbar. Trots en hel del riktigt bra skådespelarprestationer, som Stephen Graham som spelar National Front-skinnskallen Combo, filmens "bad guy", håller inte historien ihop på grund av ett oerhört torftigt manus. Annars är det förmodligen den enorma åttiotalsnostaligi som breder ut sig bland de sjuttiotalister som tronar på kultur- och nöjesredaktionerna som gjort att This is England höjts till skyarna. Filmen inleds och avslutas med filmklipp från Falklandskriget och på Margareth Thatcher, Prince Charles och Diana, lite fotbollsvåld och andra typiska 80-talsfenomen. Det känns nästan utstuderat när man spär på med alla klichéer för att ringa in den tidstypiska stämningen. This is England är emellertid ljusår bättre än den svenska 80-talsnostalgirullen Tjenare kungen från 2005 som dock också vann många på sjuttiotalet födda recensenters hjärtan.
Falklandskriget spelar en stor roll i filmen eftersom huvudpersonen Shauns pappa omkommit i kriget, något som är av central betydelse i handlingen. Kriget utgör också bakgrund till den retorik som den rasistiske skinnskallen Combo och hans ledare i national front använder för att vinna över de övriga skinnskallarna för sina syften. En märklig miss är att regissören Shane Meadows valt att förlägga filmens handling till 1983 medan kriget i själva verket utspelade sig mellan den 19 mars och 14 juni 1982.
Någon riktig poäng har väl inte filmen annat än som ett försök att visa att det minsann finns snälla skinnskallar också. Slutscenen där miniskinnskallen Shaun slänger den engelska flaggan ut i havet får väl tolkas som en känga åt både det rasistiska National Front och åt Thatchers nationalistiska retorik i samband med Falklandskriget.
Om jag skulle hålla på med betygsättning skulle This is England få något slags medelbetyg, typ tre av fem, mest tackvare de stundtals gripande skådespelarprestationen. Något mästerverk är det dock inte frågan om, vilket jag antar har framgått. Dock är det trevligt med filmer som vågar problematisera skinnskallekulturen mer än att framställa alla dess medlemmar som rasistiska våldsverkare av typen i American history X. Jag hoppas trots allt att många går och ser This is England så att mina bekanta i skinnskalleleden kan få slippa ifrån någr av alla de förutfattade meningar de ideligen stöter på i vardagen, från samhällets representanter, vänsteraktivister och gemene man på gatan.
För den som vill se bättre filmer om skinnskallar och skinnskallekultur rekommenderas den australiensiska Romper Stomper från 1992. Det är Russel Crowes genombrottsfilm och handlar i och för sig om rasistiska skinnskallar men är ett riktigt litet mästerverk. Jag kan också rekommendera den skotska 16 years of alcohol från 2003, som handlar om en vålds- ocjh alkoholberoende skinnskalle i Edinburgh som kämnpar för att slippa ifrån en destruktiv livsstil. I 16 years of alcohol är rasismtematiken helt frånvarande och skinnskallarna lyssnar bara på ska, soul och reggae, en del av kulturen som är klart underrepresenterad i framställningarna.
Kanske det är så att när man hör ordet mästerverk väntar man sig något enormt. Jag tycker This is England i all sin enkelhet var ett mästerverk. Inte direkt. Först när vi promenererade hem var jag lite besviken. Men när filmen fått sätta sig och vi pratat om den växte den.
Har förresten gjort något jag borde gjort för länge sedan: lagt in en länk till din blogg i min bloggrulle över bloggar med kultur. Har följt denna länge utan att lämna kommentarer särskilt ofta.
Som du själv noterade så gillade jag This is England 🙂
FAst jag tycker Tjenare Kungen var bättre eller i allafall charmigare och hade bättre musik, nu när jag inte kan med ska riktigt…
Romper Stomper är dock väldigt bra också. Ska se om jag kan hitta 16 years… någonstans.
bra recension!
hmmm. kanske du inte fått med dig hela filmen.
den handlar ju egentligen mest om utanförskap och gemenskap och hur man måste passa in för att få en plats.
det är ju det alla subkulturer handlar om egentligen. att finna sig själv bland andra, till synes likasinnade. att höra hemma någonstanns.
jag tycker filmen är lysande. men så är jag född 1964 oxå…
att det hela råkar utspela sig i den miljö det gör ser jag mer som en bisak.
en annan kanon-film på samma tema är den norska ”elling” som tyvärr inte fått nån större kultstatus.
pröva gärna även någon av erlend loe’s böcker.
Visserligen var den ganska förutsigbar, men jag tror heller inte meningen med filmen är att överraska. Det handlar mer om att göra intryck, vilket jag tycker Shane Meadows lyckas mycket bra med. En underbar dialog och trovärdiga skådespelarprestationer förhöjer intrycket.
skådespelarna var ju fantastiska. det bästa var de skämtsamma scenerna, man ser inte så ofta uppriktiga sådana scener.
Tjaa vad ska man säga, alla upplever vi saker och ting olika men jag tycker det känns som du har missat stora delar av poängen med den här filmen. Filmen fångar på ett mycket bra sätt strukturen i en subgrupp och uppkomsten av hat och våld. Den känns högst aktuell och det är förstås lätt att dra paralleller till dagens samhälle. För övrigt är ju faktiskt historien självupplevd så man kan misstänka att manusförfattaren och tillika regissören säkert har hyffsad koll på när Falklandskriget utspelade sig. Det är inte heller så att man i filmen refererar till det ”just nu pågående” kriget utan snarare till det plågsamma eftermälet. Dessutom tror jag inte alls syftet med filmen är att försöka problematisera skinnskallekulturen. Däremot är det ju så att de ursprungliga skinheadsen inte hade någonting med främlingsfientlighet eller nazism att göra utan helt enkelt var en subkultur som kretsade kring skamusik och en egen stilkod.
Har försökt skriva en kommentar flera gånger nu, men det går inte. Blir frustrerad över att vissa inte ser det helt otroliga i den här filmen och missar den verkliga poängen. Tycker Jessica prickar in det mesta dock. Och andra sidan, man får tolka som man vill. Men rensa Hjärnan en mulen dag, sätt er med en kopp te och bara njut. Helt underbar film med OTROLIGA skådespelar prestationer. Inte minst av Thomas Turgoose. Scenen i skobutiken är enastående. SKa påpekas att jag har sett den tre gånnger och den bara växer och växer för varje gång, kanske ska ge den en chans till?