Bingsjöstämman 2007.

Ännu två dygn efter hemkomsten har jag inte fullt ut återhämtat mig från årets Bingsjöstämma. Det kanske är ett ålderstecken. Även om stämman inte var fullt lika lyckad i år som förra året så hade undertecknad ändå förträffligt trevligt.

Anledningarna till att Bingsjö anno 2007 inte blev lika lyckat som föregående år är flera. Den orsak som naturligtvis överskuggade de övriga var det faktum att nervskadorna i vänsterarmen fortfarande gör att jag inte kan spela gitarr. Även om jag numera inte behöver gå med armen i mitella hela tiden och även om jag återfått en viss funktion i arm och hand så känns gitarrspel ännu inte som något realiserbart. Att åka på spelmansstämma utan att kunna spela förmörkar givetvis upplevelsen en smula.

Övriga bidragande orsaker till att förra årets stämma var mer lyckad än årets var vädret, som medförde betydligt klenare uppslutning och det faktum att jag i år missade förstämman, vilken åtminstone förra året var till och med roligare än själva stämman. I år hade jag alltså bara en kväll på mig att härja i den natursköna Dalabygden.

Anledningen till att jag inte kom upp förrän på onsdagen var att jag de två föregående dagarna varit och spelat i dagarna två med mitt andra band, vistrion Två Taube och en Bellman, ett annat naturskönt landskap, nämligen Tjustbygden i östra Småland.

Vi spelade som brukligt på det charmfulla Tofvehults café ute i Gunnebo och dagen efter hade vi den stora äran att inviga den i Västervik centralt belägna friluftsscenen på Wimmerströmska gården. Att det rörde sig om en friluftsscen var emellertid olyckligt i sammanhanget eftersom det regnväder som sedermera förflyttade sig till Dalatrakten först infann sig i Västervik. Vattnet öste ner över det knappa hundratal tappra västerviksbor som trotsade vädret med sina paraplyer för att se sina favorittrubadurer. Spelningen resulterade bland annat i en artikel i Västervikstidningen.

När ovädret nådde upp till dalgången där Bingsjös dalaröda timmerstugor ligger asymmetriskt strödda över kullarna hade det dock avtagit i styrka. En positiv bieffekt var rentav myggen förekom i ytterst begränsad omfattning. Jag tror att jag totalt återfann tre myggbett på hela kroppen vid hemkomsten. Detta att jämföra med 2006 då de små blodsugarna förekom i sådana mängder att man drog in dem med andningen.

Utöver den fantastiska atmosfären, den myckna folkmusiken och många kära återseenden bjöd årets stämma också på en del ljuspunkter utöver det vanliga. Bland annat hade vår slagverkare Wladimir den goda smaken att fylla 30 år vilket firades med dunder och brak.  

Eftersom det var på torsdagen han fyllde så var vi tvungna att vänta med festligheterna till efter midnatt. Rätt ska vara rätt. Då Wladimir just på tolvslaget gjorde ett framträdande med V-Dala spelmanslag från Uppsala – spelmanslagens svar på Sex Pistols – så kunde inte födelsedagsfesten ta sin början förrän vid ettsnåret. Då firades det emellertid så att det stod härliga till.

Tårta, presenter, cigarrer och champagne bars fram. De många vännerna i kombination med att vår tältplats precis vid Päkkosgården var den mest strategiska i hela Bingsjö medförde att uppslutningen vid födesledagsfirandet blev stor. Gamla och nya vänner festade, jammade, tutade, brölade och gned till långt in på morgonkvisten.

När undertecknad någon gång kring klockan sex uppsökte sin sovplats hade molnen drivit undan och den varma julisolen sken över nejden. Skrattmåsarnas hesa röster hade hunnit ersätta klangen från fioler, nyckelharpor, dragspel, saxofoner, tamburiner och allehanda märkliga instrument som klarar sig fantastiskt bra utan elektrisk förstärkning.