Myndighetssverige ignorerar kulturmiljöer.

Myndighetssverige ignorerar bevarandet av värdefulla kulturmiljöer i landet. Inventeringen av äldre byggnader är svårt eftersatt visar en ny rapport från Boverket. Endast 15% av de svenska tätorterna har inventerats. Ännu värre ligger det till med de områden som klassats som riksintressen ur kulturhistoriskt perspektiv – där har bara omkring elva procent inventerats.

Rapporten konstaterar också att mer än två tredjedelar av kommunerna inte har tillgång till antikvarisk fackkunskap, vare sig inom sina egna led eller genom avtal med andra aktörer. Även på statlig nivå föreligger brister: Bara ett fåtal statliga myndigheter och bolag har formuleringar om ansvar för kulturmiljövärdena inskrivna i sina uppdrag, och varken länsstyrelserna eller Boverket självt har varit tillräckligt aktiva i sin roll som tillsynsmyndigheter. Följaktligen är också den nationella överblicken dålig, skriver SvD.

Trots ett påfallande stort intresse för äldre kulturmiljöer från allmänhetens sida underlåter myndighetssverige att ta sitt ansvar för de hotade miljöerna, varför stora kulturhistoriska värden riskerar att gå om intet. Det officiella ointresset för det materiella kulturarvet har djupa rötter i Sveriges myndighetshistoria. "Här rivs för att få luft och ljus" skrev Strindberg en gång i världen i en ofta citerad mening, som av socialdemokratiska stadsplanerare använts för att motivera den rivningshysteri som banade väg för den torftiga funktionalismens utbredning i vårt land. Hur mycket luft och ljus man upplever på centrala Norrmalm eller ute i någon av miljonprogrammets människosilos kan man dock fråga sig.

Missbruket av Strindbergs formulering tydliggör det monumentala tankefel som generationer av socialdemokratiska stadsplanerare gjort sig skyldiga till: genom att utradera äldre bebyggelse trodde man sig kunna utrota fattigdomen. Irrationellt och ohistoriskt satte man likhetstecken mellan äldre bebyggelse och äldre samhällsystem. Att skylla hela skövlingen av det materiella kulturarvet på SAP vore naturligtvis alltför radikalt, de bristande insikterna om kulturmiljöerna är legio i många politiska läger, liksom det ensidiga hyllandet av modernitetens välsignelser och dess manifestationer i rätlinjiga arkitektoniska stilar.

Det är emellertid inte bara städernas kulturmiljöer som hotas, även på landsbygden hotar de bristande antikvariska kunskaperna att leda till att äldre byggnader rivs eller byggs om till oigenkännlighet. Intressant att notera är att i de länder som drabbades hårt av kriget, till exempel Tyskland där mänga städer bombades sönder och samman, har fler bevarade äldre byggnader än vad vi i Sverige har. Istället för att som på kontinenten ta vara på vad vi ärvt från våra fäder har de ansvariga myndigheterna här hemma agerat som bortskämda barn, oförmögna att visa uppskattning för vad man fått men energiskt angelägna om att få investera i vad som för studnen ansetts modernast och häftigast.

– ur Esplanadsystemet av August Strinberg. (Strindberg hyllade som synes inte uppförandet av människofientliga betongkomplex utan anläggandet av parker och esplanader, vilket skulle kunna ses som dess motsats. Rivningsvurmen finns dock där likväl.)