Bland de mest enerverande reaktionerna på min skada är den när folk menar att man ska vara tacksam eftersom "det kunde ju ha gått så mycket värre" och "du hade ju ändå tur i oturen". Dessa uttalanden levereras ofta av människor som egentligen är helt ointresserade av hur man mår och vad man har råkat ut för, som snarast tycker att det är lite osmakligt av en att komma och påminna dem om deras egen bräcklighet genom att ha den stora fräckheten att vara skadad.
Denna utbredda önskan från vissa delar av omgivningen att få trivialisera ens skada har jag fått bekräftad från andra som på ett eller annat sätt råkat illa ut. Folk vill höra att man är på bättringsvägen och är man inte det så låtsas de som att man är det i alla fall. För deras egen skull.
Att det ska vara så obegripligt för dessa människor att det enda som man som skadad begär av sin omgivning är att inte trivialisera det man råkat ut för. Det handlar inte om att visa medlidande eller att tassa runt på tå, bara att erkänna den skadades rätt att vara skadad. Det tycks emellertid vara för mycket för en del.
Det faktum att jag avskyr när folk som egentligen inte bryr sig slänger ur sig att "det kunde ju ha gått så mycket värre" betyder dock inte att jag själv aldrig reflekterar över att olyckan kunde ha resulterat i betydligt större skador än de jag ådrog mig.
Sådana tankar dyker naturligtvis upp när jag läser om Tobias Carolusson från Göteborg som ådrog sig hjärnskador i samband med en cykelolycka och nu tvingas gå om lågstadiet för att lära sig att räkna och skriva på nytt. Det hade mycket väl kunnat vara även mitt öde. Hjärnskadefrekvensen är hög i samband med trafikolyckor. Annan statistik ger vid handen att 90% av dem som slungas ut ur bilar i samband med olyckor bryter nacken.
Detta faktum, att det kunnat sluta ännu värre än vad det gjorde, ger emellertid inte den oskadda omgivningen rätt att trivialisera skadan genom att kräva att man ska känna tacksamhet för att det "bara" blev som det blev. Den tacksamheten förtar nämligen på intet sätt de våndor som den reella skadan faktiskt innebär. Den tacksamheten är dessutom någonting personligt som den förment inkännande omgivningen inte har med att göra.
En av de värsta kvasitröst sakerna jag fått höra när jag är i svackor (vilket jag är relativt ofta) är: ”Ja, men du är ju iallafall inte självmordsbenägen.”
Vad i hela helvete svarar man på det? Tack?
Om inte den oskadda omgivningen har rätt att trivialisera skadan så borde – med samma logik – inte den skadade ha rätt att diktera den oskaddes sätt att hantera situationen.
Du får det att låta som att alla oskadda har en plikt att särbehandla och skadade.
Var inte så konflikträdd och säg till nästa gång du tar illa upp så folk vet hur de ska behandla dig. Detta istället för att på prosa skriva upp regler om hur folk ska behandlas rent allmänt.
Ursäkta min direkthet.
Mia: Man svarar: ”Nej, och inte du heller”
incognitO: Du missförstår mig. vad jag vänder mig emot är folk som låtsas att de bryr sig. Jag kräver ingen form av särbehandling. Det är bättre att folk inte kommenterar överhuvudtaget än att de börjar trivialisera det skedda. Konflikträdsla är det sista det här handlar om.
Det var samma sak när min farsa skadade sig, i början låtsades folk att de brydde sig men sedan när det drog ut på tiden märkte man att de bara tyckte att han var jobbig. Istället för att låta bli att prata om det började folk att, som du skriver, trivialisera det hela och intala sig att han var på bättringsvägen fastän han inte var det. Det var oerhört mycket jobbigare för honom än om de bara hade låtit bli att ta upp ämnet. Incognito: Du fattar ingenting.
Detta är vadjag skrivit om då och då. Du uttrycker det som vanligt så mycket bättre. Jag var tvungen att kommentera mer än vad som får plats här så jag har gjort ett eget inlägg och lånat lite av dina ord.
Ja, så är det oftast…
Man ska på något sätt vara glad över att man åtminstone andas, hur liv och framtid ser ut i övrigt vill man inte höra talas om…
Den största sannning du kommer med här är att det är så här på grund av att sjuka och skadade påvisar dödlighet och som du säger bräcklighet för de ”friska”.
Jag är ju ”bara” 38 år, har familj, fyra söner och så händer allt detta med mig… Det innebär ju att det kan hända dem oxå, då tar vi till allt för att skydda vår ”friskhet”…
Tackar för orden dina
Ha det gott!
Till Mia: Man svarar ”Hur vet du det?”
Det borde få de mest hårdhudade och nötskalliga att tänka efter.
Min uppfattning är att folk inte kommenterar bara som ett socialt protokoll. Detta för att det inte är vanligt att man talar om någons skada med en skadad.
Jag tror att onödigt optimistiska kommentarer grundar sig som du säger i egna egot. Däremot så tror jag inte att det är för att den skadade påminner den oskadde om bräcklighet, utan snarare att det finns hopp om förbättring.
Eftersom sådana kommentarer är vanliga och det inte finns ett socialt protokoll för hur man ska agera i sådana situationer, så kan man ju anta att det är ett sätt vanligt sätt för människor att hantera andras värk.
Tvärtemot ”incognito” så tror jag absolut att folk kläcker ur sig ”det kunde vara värre”-uttrycken just som ett socialt protokoll. Vissa av medkänsla men dåligt tränade i ”vad-ska-man-säga?”. Andra helt utan medkänsla men med en vag uppfattning om att ”nå’t ska man säga”. Dessutom är jag övertygad om att det i båda fallen springer ur den egna dödsångesten och påminnelsen om människans bräcklighet som en skadad eller allvarligt sjuk medmänniska utgör. Man liksom besvärjer makterna med plattityder.
Som medelålders tant har jag upplevt rätt många kriser och deras förlopp, både i mitt eget liv och som vän och anhörig. Ingen skadad eller sjuk i min närhet har begärt särbehandling eller önskat såar av medlidande utan önskat endast detta till synes enkla – att omgivning inte ska trivialisera situationen. Även i kommentarerna ovan ser man att det är det man önskar av sin omgivning om man drabbats av något. Men det förefaller vara svårt att förstå t.o.m. när någon förklarar det, ”incognitos” första inlägg är ett tydligt exempel på det.
Inkognito: Jag tror som flera har sagt att det just har med ens egen bräcklighet att göra för tillåter man sig att tänka sig in i den andres situation, tänka efter på alla situationer som bara genom ett ögonblicks verk kan förpassa en till just samma eller än värre situation… ja då inser man hur skört livet är och jag tror inte man vill bli påmind om det i sin vardag, när man inte är beredd på det. Det är självklart inget man medvetet tänker, det är nog en omedveten försvarsmekanism.
Eller så bryr man sig inte mer än så för man anser att man har nog av sitt eget. Vilket som är värst vet jag inte. Båda delarna bottnar ju i att vi som människor är oerhört egocentrerade.
Så till slut finns det alltså bara en enda person på jorden som har ”rätt” att bli sedd i sin egen förtvivlan?
För mig handlar det inte om att pekpinna åt olika håll, bara ett konstaterande i att förstå var och ens egen sorg, respektera var och ens egen förtvivlan. Utan att värdera.
Om jag möter en person som säger så och möjligen med avsikt att muntra upp mig … så mår ju inte jag bättre av att någon annan mår sämre? Däremot är det en information till mig … att andra har det sämre … men inte i syfte att trösta mig eller få mig gladare …
Jag tänker på Hasse & Tage … och ”spik i foten” … den håller fortfarande.
Tror jag förstår vad du menar. Och det blir så fel när någon säger sådär – för vad kan inte alltid vara värre? Och innebär det att man skall vara tacksam mitt i allt? Kan tänka mig att man ÄR tacksam att det inte blivit värre. Men det är ju ungefär som när föräldrar säger till sina barn att äta upp. ”Tänk på barnen i Afrika som svälter”. Det blir så fånigt och har ju egentligen ingenting med den situationen som ÄR att göra. Vare sig det handlar om skador eller barn som inte vill äta upp. Jag tror som du att många blir nervösa över att inse att människokroppen är så bräcklig som den är. Vi vill gärna tro att vi är odödliga. Men en del kanske också försöker muntra upp dig i någon slags missriktad hjälpsamhet. …Nu när jag tänker på det så ligger det någonslags svensk ”jantementalitet” i det där. Att inte bli sedd i sin egen rätt för att andra har det värre.
Lägger raskt din blogg bland ”Favoriter”!
Tänk om det faktist ÄR så att vi kan bli hjälpta av att tänkta på de positiva sidorna av det som har hänt. Naturligtvis är det omöjligt att inte bli ledsen när folk vill att man inte ska prata om tragedier för att de inte orkar höra om det eller tycker att man ska rycka uppsig. Man har rätt att vara ledsen och uppgiven och det självklara svaret på frågan ”Hur mår du?” är alltid jämna plågor. Det finns inte en dag som inte innehåller smärta och obehag i någon form. Den som bara svarar bra hela tiden ljuger eller har inte kontakt med verkligheten. Jag tror det är meningen att vi ska hjälpa varandra att bära motgångar och att glädjas över framgångar. Tyvärr är vi människor egoistiska vi orkar inte hjälpa andra och vi blir avundsjuka när det gårbra för andra.Inget ont som inte har något gott med sig, om man kan dela sorger och bedrövelser med någon annan och får lov att vara ledsen eller glad erfar man kärlek. Jag tror att alla även den som har upplevt problem kan glömma av hur det känns och säga fel svar. Ett svar speglar inte alltid den andres tankar, man kan aldrig veta vad som rör sig bakom den andres svar. Man kan heller aldrig veta vad som händer den andre eller mig heller för den delen, det är det som gör livet så intressant. Samtidigt är det ofta väldigt ensamt att vara människa tycker jag. Man kan vara riktigt glad om man åtminstone har en enda riktig vän men det kan man aldrig veta om man verkligen har.
Till ”Slottet”: Hur vill du bli bemött då? Om en person du möter som får höra om din olycka inte kommer på något bättre att säga än ”du hade ändå tur i oturen” el.likn. är det då bättre att den håller tyst istället? Eller vad ska den säga?
För egen del så kan jag bemöta människor som vältrar sig i sitt elände, som uppträder som riktiga martyrer (obs! säger inte nu att jag tycker du gör det eftersom jag aldrig träffat dig) och säkerligen kläcka ur mig något dylikt för att försöka få dem att försöka se något positivt i situationen. Om jag själv känner mig nedstämd över något i mitt eget liv kan jag ta till tricket att tänka på en situation som är mycket värre än min egen för att få litet perspektiv på mitt lidande och ”rycka upp mig”. Det beror kanske på att jag växt upp med en mamma som ser sig själv som ett offer för allt som händer henne, vägrat se/ta sitt eget ansvar och det har format mig till en handlingskraftig person som försöker se till det positiva i alla situationer snarare än att gräva ned mig och förbli passiv. Men har å andra sidan inte råkat ut för en olycka som invalidiserat mig för resten av livet heller…kanske jag agerar annorlunda om det skulle ske…