Jag skrev häromdagen ett inlägg om hur vanligt det är att människor som konfronteras med personer som råkat ut för allvarliga skador eller sjukdomar försöker trivialisera skadans elelr sjukdomens omfattning för att på så sätt dämpa sin egen ångest.
Strax därefter dök en anonym kommentator upp som torgförde den tyvärr så utbredda uppfattningen att det är den sjuke/skadade som har ansvar att hantera omgivningens eventuella ångest. Han/hon menade att den som är sjuk/skadad och önskar slippa få vad som kanske är sitt livs största tragedi trivialiserad kräver något slags särbehandling från omgivningen.
Med anledninga av detta skrev Ella, som om någon vet vad hon talar om i dessa frågor, ett fullkomligt lysande inlägg i spörsmålet. Jag tar mig friheten att citera det avslutande stycket:
"Jag begär inte att bli särbehandlad, jag tvivlar på att Lars Anders, författaren till ovan citerade blogg, vill bli det heller. Men när människor helt enkelt tycker att ens handikapp, skada eller sjukdom inte ens är värd att erkänna existensen av så blir det också en form av särbehandling. En särbehandling där mina behov inte är berättigade och är mindre värda än andras bara för att mina behov uppstått till följd av en sjukdom medan andras finns där av naturen och delas av större delen av befolkningen. Det är också en form av särbehandling när människor anser att man borde vara tacksam för det man har för att det kunde vara värre. Ingen kräver att du ska vara tacksam för att du har huvudvärk men skulle du ha varit med om en bilolycka så anser de flesta att du ska vara glad för att du bara har ont i huvudet? För det kunde ju ha varit värre."
Tack Ella för att du slog huvudet på spiken!
Ella o jag har oxå talat en hel del om att en del människor tycks tro att vi (sjuka/skadade) ska kunna ta tag i oss själv, rycka upp oss och komma igen liksom… Ungefär som om vi VILL vara sjuka/skadade. Det är något av det mest pinsamma jag vet… Jag vet inte vad jag ska svara sånt… hm, jo, äh du jag kan liksom inte det… OCH är det något människan har svårt för så är det att säga att hon inte kan något…
Jag har meniéres sjukdom och insjuknade för snart ett år sen i ena örat har under de tre sista månaderna insjuknat på mitt andra öra oxå. Jag har inte blivit bättre utan står på en tre till fem yrselanfall/vecka, hörseln går upp och ner, jag ramlar i trappor och till med på plant golv ibland och ser ofta berusad ut när jag är ute o går och dessutom fick de syn på en hjärntumör när de skulle diagnosticera mig.
Jag är sjukskriven och försöker verkligt hårt att göra den tid jag är människa till värdefull tid för mig och min familj och så ber människor mig att samla ihop mig och rycka upp mig!!! Ingen kan säga att jag är nere eller deppig, det ligger inte i min natur (ok, då o då )så det måste ju handla om att jag ska kunna rycka upp mig ifrån min sjukdom, hur då??? Jag kan ju försöka att tala lite snällt med mina inneröron och se om de kan ta och tillfriskna lite fortare. Jag tror inte att det hjälper dock…
Nu blev jag så där långrandig igen…
Ha det gott
Tack själv, det var du som började med att skriva så lysande ,)
O Maria med.
Kan bara säga att Ella är en fena på att uttrycka sig!
Jag vet inte riktigt om jag förstår vad ni menar, för jag är trött & därmed väldigt korkad, men det känns som om man blir minst lika inplacerad i ett fack/diskriminerad/särbehandlad/whatever, om folk försöker att tillintetgöra den sjukdom eller det problem man har. Det gäller både psykiska & fysiska grejer.
Jag har inte blivit diagnosticerad med det, men jag uppfyller alla kriterier för borderline. När jag är närmre 25 kommer jag att få den diagnosen, ifall jag fortfarande mår dåligt. Börjar jag att må sämre får jag diagnosen tidigare, för att underlätta när det gäller möjligheterna till ett jobb (väldigt dåligt psyke= svårt att jobba= Försäkringskassan fixar ett annat jobb, som man kan klara av). Hur som helst: den enda jag berättat detta för i min omgivning, är min syster, som absolut inte får berätta det för någon. Varför? Jo, för att annars kommer alla att bedöma mig utifrån ett borderlineperspektiv. De kommer att anse att jag är/gör si eller så bara för att jag har borderline, jag vet hur det fungerar. Eller också kommer de att försöka låtsas som ingenting. Kanske dalta med mig. JAG FIXAR DET INTE!
Tack för att jag fick klaga i din blogg. 😛 Angående det inlägget du skrev, som du här länkar till, tycker jag att det var väldigt välskrivet!
Candy: Jag tror att de flesta i liknande situationer går igenom en sådan fas. Man vill inte att omgivningen ska veta om att man är sjuk av rädsla för de reaktioner och bedömningar man vet att man kommer att få. Det går till en viss gräns men till slut gör det en mer illa att ständigt fejka än att vara ärlig. Det är min erfarenhet i alla fall.
Jag håller dessvärre med Ella, Candy…
Så småningom blir det lättare att hantera omgivningen om de vet…
Mycket möjligt, men just nu vill jag inte att någon skall veta. Min familj vet jag att jag inte skulle ha stöd ifrån, känner också att de inte förtjänar att veta det. Jag tycker inte om övriga familjemedlemmar särskilt mycket. Resten av min omgivning- de som bör känna till det, måste jag förbereda mig ordentligt inför att berätta det för. Jag har knappt hunnit smälta det själv. :S
Ok, Du som är skadad har inte ansvaret för att omgivningen reagerar adekvat när de träffar Dig. Det är helt rätt, men Du har ändå en viss vana att prata om läget. Du kan kanske underlätta för oss okunniga genom att prata klarspråk: Träna in några bra standardfraser att säga när problemet dyker upp! För det är säkert i grunden inte något illa ment. Vi som saknar vana att säga rätt saker i det här läget kan bli lite osäkra och säga fel
saker. Hinner inte tänka efter.
Fast egentligen menar vi inte så illa. Jag hoppas att Du kan förlåta och ha lite överseende, även om Du blir arg. Vi som läser bloggen får ju lära oss bra saker o blir måhända lite bättre förberedda tills vi står där lite tafatt med vår medkänsla. För i grunden handlar det nog ändå om det: försök till medkänsla fast fel uttryckt.
Inga M: Jag tror att det är just det som händer när vi som stöter på sånt här reagerar på våra bloggar. Vi tar upp sånt vi råkar ut för och ser att det är fler, vi kommenterar och stöter det hela och det får ju även oss att utvecklas i detta…
För uppenbarligen är det ju ett problem för oss att inte veta hur vi ska hantera saken när någon till exempel säger att: Ja, men ryck upp dig nu, ta dig samman så blir du nog frisk… Eftersom jag inte kan göra något åt sjukdomsbild eller förlopp så blir jag ju ställd inför såna kommentarer…
Eller som inlägget säger att det kunde ha varit värre. När människor säger till mig att det kunde ha varit värre så vet jag inte riktigt vad jag ska tro… Värre? Ja, det kunde det och kan fortfarande bli och visst är jag tacksam över de timmar jag har som är bra. Det är jag ju ändå, kommentarerna förutan.
Saken är väl den att vi som är sjuka/skadade nog känner att personer som fäller dessa kommentarer förminskar vårt problem. Samtidigt är sjuka/skadade, som jag själv, lite omöjliga oxå för när man träffar människor som säger: Men oj då så tråkigt, så svårt det måste vara för dig osv… Ja, då har vi en benägenhet att själva förminska det hela och säga: Nej, men det går som det går och idag står jag ju i alla fall upp osv…
Det blir ett problem och jag tror inte att det kanske ens är lösningen man är ute efter på bloggar så här utan mer en kanal för att få ge uttryck åt det man känner inför den knepiga situationen…
För att man ska få omvärlden att förstå hur det är att leva med en skada eller kronisk sjukdom bör man tala klarspråk utan att för den skull bli tjatig, vilket ibland kan vara svårt…speciellt om typen av skada gör att man inte kan klara ens det mest vardagliga.
Ändå är det viktigt att försöka tänka positivt även om det inte låter sig göras i första taget, framför allt inte som nyskadad, man man ska aldrig förvänta sig att friska människor kan förstå hur det är att leva med en skada.
Det handlar om respekt och allra mest om den respekt man måste ha för sig själv.
Jag har en kronisk sjukdom och 15 operationer senare lever jag med ileostomi, två fingrar förolyckades i en hästincident och några ryggkotot i en bilolycka och visst har det varit helvetet tur och retur mellan varven…men så ser jag min vän fastlåst i rullstol pga bruten nacke eller ungdomskamraten med MS som valde att avsluta det hela i Schweiz eller en katt som någon i Kina dragit skinnet av och då tänker jag att allting faktiskt är relativt och att det på det hela taget är ett bra liv jag lever.
Fy vilket hurtigt inlägg…jag trycker på send innan jag hinner ångra mig.
Jag smyger in här då och då och läser med nyfikenhet kommentarerna.
Inga M: Just nu orkar jag inte förklara igen att du både har rätt och fel samtidigt. Maria har gjort det jättebra, med ett undantag. De där intränade standardfraserna som du efterlyser är inte helt enkla att få ur sig alltid när man själv mår dåligt och ibland orkar man bara inte sätta omgivningens känslor framför sina egna.
Blackot:
Det du skriver om, att man själv ibland försöker trösta sig med att andra har det värre, är däremot något jag och många med mig ofta tycks fundera över. Jag tror att jag ska skriva ett eget litet inlägg om det hos mig när jag kommer hem.
Lars Anders
Det verkar nästan som vi tagit över din blogg här. Hoppas att du inte blir allt för sårad? Du får säga ifrån när det blir för mycket och slänga ut oss.
Hur ska en gravid kvinna behandlas?
Särbehandlas?
Blackout, nu har du fått svar hos mig ,)