Som jag tidigare skrivit om så har Högskoleverkets omfattande utvärdering av svenska universitet och högskolor förra året medfört svidande kritik av många utbildningar. Nu kommer sammanställningen av utvärderingarna och resultatet visar att fler än var tionde svensk universitets- och högskoleutbildning håller så låg klass att examinationsrätten ifrågasätts. Av de 1 700 högskoleutbildningar som granskats har närmare 11 procent mycket allvarliga brister.
Det bör dock understrykas att svensk högre utbildning generellt sett håller god kvalitet, även i ett internationellt perspektiv. Att en kvalitetssänkning inträffat tycks dock oomtvistligt. Anledningen: Den snabba utbyggnaden av högskolan har inte åtföljts av motsvarande resursförstärkningar.
Bristen på ekonomiska resurser har lett till att antalet undervisningstimmar per vecka har minskat och att fler studenter undervisas i allt större grupper, något som de flesta som studerar vid universitet och högskolor kan känna igen sig i. Dessutom har studenternas förkunskaper i exempelvis svenska, matematik, språk, kemi och historia sjunkit markant på senare år. Problemet går alltså till viss del att spåra till gymnasium och grundskola. jag vet inte hur många gånger jag hört sannskyldiga eldsjälar bland mina lärare vid universitetet beklaga sig över den sjunkande kunskapsnivån hos de nyanlända studenterna. Det är klart att en student har mindre med sig från sin universitetsutbildning om han/hon fått ägna större delen av utbildningen åt sådant han/hon borde ha lärt sig på gymnasiet.
Sammantaget är utbildningarna inom skola, vård och omsorg de mest kritiserade. Allra värst är psykoterapiundervisningen där fjorton av arton utbildningar inte håller måttet. Också undervisningen i olika språk får lågt betyg. Det är riktigt skrämmande i ett samhälle där allt fler, inte minst unga, mår psykiskt dåligt.
Det skanas emellertid inte idéer om hur lärosätena ska komma till rätta med situationen. Högskoleverket förespråkar profilering, samverkan och koncentration. Den nuvarande trenden, att alla små högskolor ska kunna erbjuda utbildningar inom allt är orimlig. Likaså den resursfördelning som går ut på att studenternas val av utbildning styr resurstilldelningen vilket får till följd att lärosätena försöker locka så många studenter som möjligt till sina utbildningar, och sedan se till att så många som möjligt snabbt kommer igenom utbildningarna.
"En upplevd sänkning av kravnivåerna i utbildningarna och en ökad förekomst av "mjukare" examinationsformer kan kanske också förklaras av ett resurstilldelningssystem som premierar kvantitet före kvalitet." Skriver högskoleverkets talesmän i sin debattartikel.
Jag tror att en nationell uppstramning av de högre utbildningarna är av nöden tvunget om Sverige på sikt ska ha någon högre utbildning värt namnet. Det är dags att vi slutar se på universitetsstudier som något slags arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det är dags att vi släpper socialdemokraternas irrationella målsättning att alla ska ha en akademisk examen – fram för bra yrkesutbildningar istället! Det är dags för alla små kommuner med mindervärdeskomplex att släppa drömmarna om upphöjelse till universitetsstäder för att stället med kraft fördela utblidningarna mellan sig så att var och en kan erbjuda en så kvalitativ utbildning som möjligt inom sitt specialområde.
Det är dags att återupprätta kunskapens och bildningens anseende och att sluta låta resursfördelningen styras utifrån tillfälliga trender på arbetsmarknaden, trender som oftast blåst över när de examina delas ut. Det är dags att humanioras anseende återupprättas bredvid övriga ämnessfärer. Det är också dags att börja rekrytera studenter till utbildningar med innehåll istället för att konkurrera om bidragspengarna genom att marknadsföra kortvariga utbildningar med trendiga namn innehållandes namn som "media" och kommunikation". Framförallt är det dags för en rejäl uppstramning av grundskola och gymnasium, så att inte högskolans uppgift blir att lära ut vad studenterna för tio år sedan redan förväntades kunna som recentiorer.
Bra talat Lars Anders!
Kvalitet framför kvantitet borde väl gälla även (och inte minst) inom universitetsvärlden. Jag har också svårt att förstå varför målet ska vara att så många som möjligt måste få en akademisk utbildning vare sig det behövs eller inte. Statusjakt eller klasskamp?
Alla som någon gång utnyttjat tjänster från rörmokare, golvläggare, målare, snickare eller elektriker vet var på arbetsmarknaden som det finns en god del både kompetens och självförtroende. Vem som kan ta bra betalt och bestämma villkoren.
Vad är det för fel att låta folk utbilda sig till hantverkare – det är väl knappast något lågstatusyrke idag?
Börje: Precis min åsikt!
Exakt!
Rörmokare är ett utdöende släkte, även i rent fysiologisk mening, medelåldern på de yrkesverksamma lär vara runt 60. Den yrkesutbildningen kommer att vara hårdvaluta om några år. De kommer att kunna sätta sina priser helt utan konkurrens och de behöver inte dras med studieskulder heller. I nästa liv ska jag bli rörmokare!