Fritt fram att fördöma kristna.

Idag på Svenska Dagbladets brännpunkt kan vi läsa en intressant debattartikel om den inkonsekventa hållning gentemot kristna och kristendom som dominerar i det offentliga Sverige. Bitte Assarmo pekar på en mycket motsägelsefull hållning från såväl makthavare som media. Tycka vad man vill om den kristna läran, det finns en tendens till slentrianmässigt fördömande i vårt debattklimat som är intellektuellt ohederligt.

Samma människor som tar varje kritisk synpunkt riktad mot andra religiösa grupper till intäkt för dold rasism och främlingsfientlighet är snara att angripa kristendomen och de kristna som kollektiv för exempelvis vissa kristna grupperingars hållning i abortfrågan. Assarmo skriver:

"Samma enögdhet ser vi i frågan om de homosexuellas rättigheter. Man anklagar kyrkorna för att kränka människor på grund av deras sexuella läggning, men har någon ens föreslagit att homosexuella ska få vigas i landets moskéer, tempel eller synagogor?"

Assarmo nämner en rad politiker som bidrar till den inkonsekventa och generalisrande hållningen gentemot de kristna: Morgan Johansson och Leif Pagrotsky nämns som två av dem som gjort det legalt att kränka de kristna. De har båda uttalat sig nedsättande om kristna i samband med abortfrågan och stamcellsforskningen, utan att för ett ögonblick stanna upp och begrunda ? än mindre nämna ? det faktum att uppfattningen om de frågorna delas av alla de stora världsreligionerna.

Jag tror att Assarmo nått fram till pudelns kärna när hon mitt i sin analys konstaterar:

"Den moderna hetsjakten på kristna handlar delvis om en snedvriden form av politisk korrekthet. På samma sätt som man, för att visa sin öppenhet gentemot andra kulturer, känner sig tvingad att ständigt använda begreppet osvensk som något uteslutande positivt känner man också ett behov av att förringa kristendomen till förmån för andra religioner. Man skulle kunna säga att det i det moderna Sverige råder en inskränkthet som förespråkar att det ena alltid måste utesluta det andra."

I Sverige är de kristna en ofarlig grupp som är tacksamma att häckla och utmåla som inskränkte och bakåtsträvande. Genomför man Assarmos tankeexperiment och tillämpar samma argumentation mot exempelvis muslimer och begrundar det mottagande ett sådant uttalande skulle få i den svenska debatten ser man genast kontrasten.

Det är också paradoxalt att de som fördömer alla kristna och samtidigt säger sig värna om utsatta gruppers rättigheter i samma andetag lämnar en rad kristna minoritetsgrupper runtom i världen i sticket. Assarmo nämner den systematiskt förföljda kristna minoritetsbefolkningen i Irak som ett exempel.

Ett annat intressant fenomen som tas upp är de kollektiva ursäkter som gång efter annan avkrävs kristna för illdåd begångna för hundratals år sedan. Detta samtidigt som det hela tiden ska understrykas att "alla muslimer är inte terrorister". Så klart de inte är, men ska vi kanske tvinga alla muslimer att be om ursäkt för Arabstormen på 600-talet? Eller, som Assarmo ironiskt skriver på sin blogg:

"Själv kräver jag att alla vetenskapsmän kollektivt ber om ursäkt för de illdåd som begåtts i vetenskapens namn."