Machomän i läderhotpants.

Jag skrev nyligen ett inlägg om uppståndelsen kring Zack Snyders krigsfilm "300". Nu har jag dessutom kommit iväg och sett filmen och tänkte dela med mig av min egen upplevelse. Helt olikt mig själv lyckades jag dessutom komma på premiärföresatällningen, hör och häpna.

Rustad med insikten om att man för att ha behållning av "300" bör ta fasta på Zack Snyders utfästelse om att filmen inte utgör något historiskt drama, varför man heller inte bör bedöma den som sådant. "300" är en actionfilm, kort och gott. Som actionfilm funkar den också, den  är våldsam, stiliserat snygg och fartfylld.

Att bygga en film på en serietidning kan vara riskabelt men i "300" funkar det absolut, troligtvis därför att man valt att följa förlagans upplägg så minituöst. Ruta för ruta har serietidningen återskapats i filmform och berättarrösten som för handlingen framåt följer den typ av berättande som ledsagar rutorna i den tecknade serien.

Filmen är varken historiskt eller politiskt korrekt. Snyder idealiserar militärstaten Sparta, liksom serieförlagan, Aten framställs istället som ett ställe för filosofer, byråkrater och "pojkälskare". Det är inte utan att det kan kännas lite skönt idag med en actionfilm där allt är uppdelat i svart och vitt, men utan hollywoods stereotypa moralkakor. Här har man behållit stereotyperna men lämnat moralen därhän, liksom man har behållit våldet och musklerna men lämnat den historiska korrektheten.

Den som vill se testosteronstinna män i läderhotpants vältra likberg över outsägligt ondskefulla persiska elitsoldater bör genast skynda åstad till närmaste biografsalong för att se Snyders skildring av slaget vid Thermopyle.