Fyra av tio studenter tycker att deras högskole- /universitetsutbildningar är för slappa, rapporterar Svenska Dagbladet. De upplever att kraven och arbetsbördan är får små. Många arbetar vid sidan om studierna. För att studiemedlet är för litet, men framförallt för att de kan, för att de studier som förväntas vara heltidsstudier inte lever upp till namnet.
Att ta detta som intäkt för att skära ned på studiemedelssystemet vore en bisarr slutsats. För det första är det oerhörda skillnader mellan oliks utbildningar vad arbetsbördan anbelangar. För det andra är det inte alltid alldeles lätt att som student få ett deltidsjobb, universitetsstäderna vimlar ju av förklarliga skäl av ung arbetskraft. För det tredje så vill studenterna i fråga studera mer än vad de gör. Många väljer att istället för att arbeta vid sidan om studierna istället läsa dubbla kurser. För att spara in studiemedelsterminer till exempel.
Problemet ligger på utbildningarna. Många institutioner har så små medel att de inte har råd att ge sina studenter adekvat undervisning. Det säger sig själv att det inte går att klämma in lika mycket innehåll eller resa lika höga tentamenskrav på en humanistisk utbildning med två undervisningstimmar i veckan som på en naturvetenskaplig dito med undervisning åtta timmar om dagen fem dagar i veckan.
Samhället gör sig själv en otjänst när man snålar på anslagen till utbildningar. En student som tar studielån gör det som en investering för framtiden. Denna investering handlar inte bara om poäng på ett betygsdokument, vilket makthavare tycks benägna att tro. Dessa siffror måste fyllas med ett innehåll av kunskap, kunskap som inte nås utan adekvat undervisning.
Den bristfälliga undervisningen utgör ett svek mot landets unga, ambitiösa och kunskapstörstande studenter. Man tar inte dyrbara studielån för att man är arbetsovillig, man tar lån för att man vill tillgodogöra sig kunskap. Universitetet skall varken vara något slags arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller fabriker där man spottar ut halvbildade vuxna på arbetsmarknaden med betygsdokument vars siffror saknar motsvarighet i reell kunskap.
Det är intressant det där. Jag funderar litet på vad det är studenterna (vi) känner att vi missar. Är det så att vi har högre krav än vad som är nödvändigt – för jag menar om kunskapen vi får räcker till yrket vi utbildar oss till – är det inte då OK? Men jag vet inte. Jag har själv ofta känt liknande på min utbildning, där varje kurs började med orden: ”Den här kursen kommer ni inte hinna med något annat”. Och det stämde sällan. Kanske någon enstaka gång. Men samtidigt tror jag att de flesta som kommit ut känner att kunskapen räcker. Till att börja med. Sedan kan man ju alltid förkovra sig och lära mera. För att inte tala om vad erfarenhet av yrket gör. Men jag håller med om att det är märkligt att en heltidssysselsättning går att utföra på mindre än heltid. För så är det ju ofta.
Åh! Det där med att humanistiska utbildningar inte kan ha lika höga tentamenskrav som naturvetenskapliga. Det där måste någon ha fått om bakfoten. Jag gissar att man utgår från ett positivistiskt synsätt när man säger så. För Naturvetenskaplig och humanistisk kunskap går ju inte riktigt att mäta och jämföra i ”mängd”. Det ligger ju i sakens natur. Det känns som en på sitt sätt inadekvat jämförelse. Med det menar jag inte att humanister inte kan ha höga krav – men ANDRA krav.
Emma: Jag kan exemplifiera ur min egen verklighet vid Uppsala universitet (ett av de mest välrenommerade vad gäller humanioran i Sverige). Vid tre olika humanistiska institutioner har jag upplevt undervisningstakten för låg och kraven för slappa. Det har heller inte rått något tvivel om att dessa förhållanden står i direkt proportion till bristande resurser.
Nej. Det kan nog vara så. Även hos oss. (Jag utbildar mig till psykolog – och det får väl räknas till humaniora av något slag. Har även gått 40p franska – men där måste jag säga att jag tyckte inte att kraven var för låga. Helt adekvata. Det tog verkligen tid.) Psykologstudier har ju den egenheten att även om de i tid inte tar så mycket, så tar de i engagemang – personligt sådant. Och då blir en jämförelsen med naturvetenskapliga ämnen vad gäller mängden av innehåll i tentor etc. litet…knepig. Två undervisningstimmar i veckan kan ju innebära en kvalitativ förändring av min upplevelse – vilket som jag uppfattar det ofta är syftet – iallafall på vår utbildning.(Väldigt spännande diskussion förresten 🙂 )
Jag måste göra ett tillägg till min kommentar ovan. Självklart handlar det inte bara om en kvalitativ förändring av min egen upplevelse – min sanning om du så vill. Det ingår ju naturligtvis ”kvantitativa” delar i utbildningen också, i form av kunskap om olika psykologiska tillstånd som kan uppkomma, människans psykologiska och fysiska utveckling och andra kurser. Och där måste jag säga att litteraturen vi fått varit gedigen – men tenteringen ofta undermålig. Man känner sig litet snopen när man tror att ”detta kommer att vara jättetufft” och så är det inte det i slutändan. Men, trots allt, det är ju upp till mig som student att lära – även om skolan borde ta sitt ansvar och examinera det hela på ett mer fullödigt sätt.
Nästan hela utbyggnad av högskolan under 90-talet och 00-talet finansierades av att man minskade på anslaget/student (eller lät det ätas upp av inflation).
Särskilt hårt drabbades humaniora som är väldigt beroende av seminarier, och välfungerande seminarier ska helst inte ha fler än 10 deltagare. Det kan jämföras med matematik som i Uppsala undervisas med storföreläsningar (så många salen rymmer, ibland 200 studenter) varvat med exempelgenomgångar med ungefär 30 studenter. Nu kan man ju önska att det var mer diskussion och mindre korvstoppning inom tek/nat sidan av universitetet, men det är så det ser ut idag.
Jag har läst både välfinansierade och underfinansierade utbildningar, så jag har fått erfarenhet från olika delar av universitetet.
…och då ska vi inte tala om hur illa det är på gymnasiet…