Idag skriver Carl Otto Werkelid en intressant kolumn om religiositetens återkomst i det moderna, sekulariserade samhället. Med utgångspunkt i senaste numret av den katolska kulturtidskriften Signum och särskilt en artikel av den tyske religionsfilosofen Hans-Joachim Höhn resonerar Werkelid kring det religiösa nyvaknandet bland inte minst unga idag:
"Höhns text är vital. Öppet, prövande, rikt befinner han sig fjärran de förenklingar som är legio i svensk religionsdebatt. Och tvärsäker är professorn inte: 'Det är kanske snarare en övergående återkomst av religiösa behov än en religionens comeback som vi ser idag. I varje fall vänder religionen tillbaka som längtan efter religion. Det är inte religionen som griper människorna utan människor griper efter något som de uppfattar som religiöst; de märker ett vakuum i sina liv och vill se det fyllas.'?
Jag vill också passa på att tipsa om Werkelids kulturkrönika från förra veckan där han drar en lans för det offentligas fortsatta ansvar för kulturen, något som den sista tiden blivit alltmer ifrågasatt:
"Mycket av det vi idag betraktar som kulturhistoriskt omistligt och ibland som omistliga inslag i våra privata liv ? konstverk, musikstycken, böcker ? föddes en gång därför att någon med makt och möjlighet såg och förstod. Detta vet vi. Och vi vet hur forna dagars mecenatskap successivt med de moderna samhällenas framväxt styrdes om mot det offentliga. Principen är okomplicerad, hela frågan borde vara okontroversiell ? borde men är det inte. Frågan om hur stort statens åtagande bör vara när det gäller den konstnärliga produktionen i Sverige, och i vilka former det skall finnas, den frågan har med tiden allt mer aktualiserats."
Och vidare:
"Mer och mer ? sällan i klartext, oftare i snåriga skägg ? utses marknaden till den enda rimliga och rättvisa bedömaren ? i den politiska men också i den kulturella diskussionen. Nyligen utsattes det svenska systemet för stöd åt författare för försåtliga och generande okunniga angrepp av medieunderstödda pratkvarnar. Senaste numret av författarförbundets Författaren bär tydliga spår av ett starkt behov av att förklara och försvara sig; det är begripligt och samtidigt sorgesamt ? om inte Sverige fortsatt skall kunna bära former för stöd åt författare och andra konstnärligt verksamma randas ju det skede då vi som samhälle bryter upp från civilisationen."
Tänkvärt, välformulerat och vågat för en kulturchef på en borgerlig dagstidning!
Ja, det är nog en viktig distinktion mellan religion som sådan och att gripa efter något som man uppfattar som religiöst, och som för stunden kan fylla människors eventuella tomhet. Stämningar vid stora händelser, som påvens död som nämns i kolumnen, kan nog också vara en väg till en stunds andlighet. Sen spelar det kanske mindre roll om föremålet som satt känslorna i brand varit en religiös person eller ej. Prinsessan Diana väckte väl liknande känslor bland engelsmännen…