Hur stor kontroll har egentligen politiken över snabba och svårförutsägbara globala miljöförändringar? Hur hantera miljöfrågorna i en värld där beslutsfattande och maktutövning alltmer kommit att handla om ett komplicerat samspel mellan nationer och privata aktörer? Det frågar sig statsvetaren vid Stockholms universitet Victor Galaz i en lång essä i Dagens Nyheter. Han gör en överblick över en miljödebatt där stor diskrepans råder mellan tvärsäkra medier och en febrilt arbetande forskarvärld. Från naturvetenskapligt håll understryks ständigt att tiden är knapp.
Om politikerna ska kunna påverka utvecklingen måste de göra det nu. Huruvida en bromsning av växthuseffekten verkligen står i politikernas makt är dock en omtvistad fråga. Galaz nämner antologin "Sustainability or Collapse" som gör en analys av mänskliga samhällens förmåga att hantera snabba miljöförändringar. I den här beskrivningen samspelar klimat, enorma geologiska processer och ekosystem med ekonomisk, demografisk, kulturell och teknisk utveckling. Fram träder en annorlunda bild av samhällets förmåga att hantera stora kriser.
Bland statsvetare är man dock mer optimistisk angående politikens möjligheter att påverka miljöförändringarna, menar Galaz. Han nämner den amerikanske statsvetarprofessorn Oran Young har under ett par decennier studerat uppkomsten av internationella miljööverenskommelser. Frågorna har kretsat kring hur det går till när stater samarbetar, och vilken effekt samarbetet får för bevarandet av olika naturliga system, till exempel Kyotoprotokollet om växthusgaser. De som gått i Youngs spår är många, och analysen andas optimism. Politiker kanske inte alltid vill, men de kan. Kortsiktiga ekonomiska intressen och maktkamp kan sätta hinder i vägen mot en hållbar utveckling ibland, men att styra storskaliga miljöförändringar är möjligt.
Galaz är frustrerad över hur oförberedda makthavarna är på att hantera klimatproblematiken. Han drar paralleller till epidemiforskningen: ett fält där människan också gång på gång ställts inför omfattande och oförutsägbara katastrofer, men där ett väl fungerande internationellt system upprättats för att förutsäga och bemöta nya epidemier.
"Den stora skillnaden är att medan det globala hälsosamfundet lyckats bygga en kapacitet att tidigt upptäcka och hantera epidemier, så står det globala klimatsamfundet och stampar i Kyotoprotokoll och larmrapporter. När ebolaviruset överraskande slog till i Uganda i augusti 2000 tog det 24 timmar innan Världshälsoorganisationen hade experter på plats för att göra en lägesanalys och bidra med kunskap i planeringen av insatser. Samtidigt kämpar FN:s miljöorgan Uneps 300 tjänstemän med att få överblick över klimatfrågan och dess sociala konsekvenser. Antalet motsvarar en tredjedel av antalet tjänstemän i det tyska miljödepartementet."
Galaz slutar emellertid sin essä i en hovsamt optimistisk ton: politikerna har möjlighet att påverka klimatförändringarna: ?Med politisk vilja går det bevisligen att manövrera svåra globala problem, med ett komplext samhällssystem. Men det kräver något mer än färdiga svar och miljötips, nämligen modet att diskutera de svåra frågorna.?
Jag är dyster, jag tror aldrig att de kommer att göra någonting förrän det är för sent!
Jag är fundersam kring jämförelsen mellan klimatsamfundet och hälsosamfundet. Jag tror att en epidemi – är förvisso kostsam. Men klimatfrågan kräver medvetenhet om påverkan ända ner på gräsrotsnivå. Att ändra det som behövs ändras för att förhindra förändringarna blir mycket mer globalt och genomgripande. Och naturligtvis är det inte alla företag mm som är villiga att bry sig om något mer än den kortsiktiga vinsten. Vi är ganska primitiva i slutändan. Det finns något som jag inte minns ordet för just nu, men kontentan är att ju närmare vi har något, desto mer påverkas vi psykiskt av detta något. Och omvänt. Förnekelsemekanismen är ett försvar som är ganska hårdnackat. Det krävs nog betydande information i alla läger för att komma till rätta med den. Det var mina tankar om det här, just nu. Hoppas allt är väl med dig, och att du inte har alltför ont.
Peter: Kanske är det så.
Emma: Vi är väldigt nära en klimatkatastrof, väldigt nära.