En partiledare som inte kan tänka?

Det tycks inte vara någon ljusnande framtid som socialdemokraterna går till mötes under sin nya ledarinna, Mona Sahlin. Fredrik Reinfeldt har gått ut och välkomnade sin nya huvudmotståndare. Han säger sig "se fram emot ett resonerande debattklimat". Frågan är om vad han ser fram emot i själva verket inte är en motståndare som han kommer att kunna sopa mattan med i varje debatt.

Ikväll sänds första avsnittet i journalisten Erik Fichtelius dokumentärserie om förre statsministern Göran Persson, byggt på material från en tioårsperiod. De omdömen som Persson fäller över Sahlin känns inte särskilt betryggande:

– Hennes styrka är inte tänkandet, säger Persson 1997.

I stället är det hennes sätt att förmedla och föra fram budskapet som är hennes styrka, menar Persson.

– Det är inte så märkvärdigt, det som kommer över hennes läppar. Man tilltror henne en större politisk kapacitet än vad hon har.

En demagog således, utan särskilt mycket på fötterna men med förmåga att dupera en väljarkår. Nu ska man kanske inte ta Perssons omdömensom definitiva sanningar. Särskilt det där om Sahlins förmåga att övertyga tycks vara en missräkning: enligt opinionsundersökningar leder Reinfeldt stort över Sahlin hos väljarna, trots att alliansen som helhet fortfarande har svagt stöd.

Man frågar sig om inte socialdemokraterna skjutit sig själva i foten när de låtit sitt val av partiledare styras av de två fåfänga kriterierna att det dels måste vara en kändis, dels måste tillfredsställa den politiskt korrekta nervositet som krävde en kvinna på partiledarposten. Någonstans ute i denna väldiga partiapparat borde man väl ha kunnat finna en kandidat, man eller kvinna, som vore bättre lämpad för posten?  Reinfeldt verkar dock mer än belåten.