Exil

Themistokles

När jag var liten fanns det alltid dom
som satte sig till doms över oss andra,
och det var alltid samma killar som
gentemot vuxenvärlden skyddade varandra.
Ja de var kungarna på våran gård
som tryckte ned dem som var små och svaga
och även om jag kanske inte själv ska klaga

var stämningen ibland oss andra också hård. 

Ibland så händer det sig att jag får
en anledning att resa dit, tillbaka
till staden som sett mina ungdomsår
och all den beska brygd som jag fått smaka.
Till staden där varenda liten sten
i varje husfasad har sin historia
där vann jag mina sporrar och min gloria
och mina bockfötter, mitt rykte som obscen. 

Ja det var där jag lärde mig att slåss
– jag lärde givetvis den hårda vägen –
i början gick det inte bra förstås
och blotta minnena kan göra mig förlägen.
Men också pojkar växer och blir män,
så även jag – jag lärde mig med tiden.
Till slut så gick jag segrande ur striden
och som en segrare kom jag tillbaks igen. 

Ja som en segrare, fast dömd till ostracism
men jag får tillstå att jag är belåten
om jag och staden fordom haft nån schism
så tycker jag att staden är förlåten.
Som för Themistokles i långt förgångna år,
för att bli vis så bör man vidga sina vyer
och höja blicken över blåtiror och spyer.
För mig fanns inte att gå kvar i samma spår. 

Nu går jag här bland barndomsstadens hus
som stumma står, likgiltiga och slutna
kring asfalt, smuts och avgaser och grus
som omger spökena från mitt förflutna.
Där på en parkbänk under träden sitter han
som för oss små en gång var fränast bland de fräna
nu håller han en kvarting mellan knäna:
slutgiltigt störtad är han – barndomens tyrann.