Mel Gibson blir med åren bara mer och mer makaber. Man börjar undra vad det är han försöker bevisa, eller rentav kompensera. Kanske intalar han sig att han är tvungen att låta sina filmer bada i blod för att kunna hävda sig i en värld där medieetik tillsynes helt fått ge vika för sensationslystnad och vidrighetsfrosseri.
I Braveheart höll han sig på mattan även om fältslagsscenerna, där blod skvätte på kameralinsen, satte en ny standard för hur fältslag skall skildras. Standarden följdes upp i den något sämre Patrioten. We were soldiers var en orgie i skjutande men inte mycket mer. Därefter kom nästa steg på makaberhetsskalan: The Passion of the Christ. I den skalade den djupt troende herr Gibson bort allt från det kristna mysteriet förutom de makabra scenerna i direkt anslutning till korsfästelsen. Ingen inramning ges, tittaren förväntas sitta inne med all förförståelse. Förmodligen är det otänkbart för Gibson att någon inte kan Bibeln utantill. Hursomhelst kunde hela intrigen sammanfattas som en vän till mig gjorde: "Den handlar om en kille som får stryk under utdragna och blodiga former och till slut dör han".
Stort mycket mer finns inte att säga om Gibsons nya storfilm Apocalypto. Också här förväntas biografbesökaren känna till hela förhistorien. Det känns dock betydligt mindre sannolikt att de flesta ska känna till omständigheterna för Mayarikets undergång än att de ska kunna de centrala delarna av Nya Testamentet.
I Apocalypto ges inga förklaringar, vi kastas in i handlingen In medias res och lämnas sedan på en strand vid spanjorernas ankomst utan någon hint om fortsättningen. Handlingen kretsar kring jägaren Jaguar Paw (av någon outgrundlig anledning har de svenska översättarna valt att inte översätta personnamnen från engelskan, trots att den engelska översättningen i sig är en översättning från maya). Jaguar Paw är den som skall bli Mayafolkets sista härskare och leda deras fruktlösa kamp mot de spanska erövrarna. Ingenting av detta framgår emellertid i filmen. Det får man läsa sig till på egen hand. En del av handlingens obegripligheter klarnar möjligen om man sätter sig in i Mayafolkets mytbildning kring sin siste härskare. Till skillnad från SvD:s okritiske recensent menar jag att Apocalypto inte klarar av att stå på egna ben. Utan förkunskaper faller handlingen platt och med förkunskaper känns den onödig.
Vad dialogen beträffar så är det något av det torftigaste jag stött på inom modern film. Det iofs lovvärda greppet att låta samtliga karaktärer tala maya har dessvärre tagits som intäkt för att inte behöva lägga någon energi på att skapa en trovärdig dialog. För en svensk biobesökare blir det dessutom ännu värre av att alla personnamn dyker upp på engelska i textremsan.
Visuellt är filmen väldigt snygg och det vilar en sann undergångsstämning över de flesta av scenerna. Så länge handlingen utspelar sig i djungeln känns det trovärdigt, febrigt hett, skitigt och fyllt av faror. Så snart handlingen förflyttar sig till Mayarikets huvudstad infinner sig emellertid känslan av att budgeten inte räckte till: kulisserna känns som kulisser och det känns trångt och otrovärdigt.
Den konsekventa framställningen av samtliga mayaindianer förutom Jaguar Paw och hans lilla by som notoriskt ondskefulla, helt utan försonande drag, undergräver filmens trovärdighet ytterligare. Staplandet av makabra scener blir dessutom till slut närmast skrattretande och när hjältens fru håller på att drunkna och samtidigt föder barn under vattnet får måttet anses vara rågat.
Meningslöst makaber djungelaction som jag varken rekommenderar den som är intresserad av action eller den som är intresserad av mayafolkets historia.
Braveheart var tillräckligt blodigt för mig. Därefter har jag förstått av recensionerna att jag inte ska se fler Mel Gibson-filmer. Vad är det för fel på karln? Varför denna fascination för blod och död?
Mycket bra recension av dig och skönt att läsa någon mer som är kritisk. Jag gillade inte alls den här filmen.