Igår var jag på bio igen och den här gången såg jag vuxensagan Pans labyrint av Guillermo del Toro. En fördel med att alltid komma iväg på filmerna sent är att det är så lugnt och stillsamt i salongen. En nackdel är att man får sitta i en liten salong vars duk är föga större än en storbildsteve.
Nåväl, det var filmen jag tänkte kommentera och inte själva biobesöket. Efter att ha läst flera mycket positiva resencioner och dessutom ha hört uppskattande utlåtanden från flera håll i bekantskapskretsen hade jag mycket högt ställda förväntningar. Dessa infriades dessvärre inte.
Det känns som att Guillermo del Toro vill för många saker och till slut ramlar mellan stolarna. Filmen är vansinnigt snyggt filmad och tämligen dramatisk, men i övrigt faller den platt. Ofelias sagovärld känns inte övertygande, kanske för att man får se för lite av den, kanske för att ingenting ges ens någon sagomässig förklaring.
Liksom sagoelementet är tämligen klichéartat känns själva ramberättelsen om kampen mellan facister och vänsterpartisaner efter spanska inbördeskrigets slut tämligen intetsägande och förutsägbar. Den demoniske kapten Vidal är så fruktansvärt ond och i sån total avsaknad av försonande egenskaper att det till slut blir svårt att ta honom på allvar.
Filmen slutar i en fadd moralkaka om att det är bättre att spilla sitt eget blod än ett oskyldigt barns, Ofelia blir prinsessa i den plastiga sagovärlden och kapten Vidal blir skjuten av partisanerna. En klichéartad film där fantasyelementet hade känts som en barnfilm om det inte varit så makabert och där det historiska dramat är för stereotypt för att stå på egna ben. Hybriden som filmen utgör är en intressant idé som tyvärr utmynnar i ett tämligen schizofrent slutresuktat.