Paria , Ihresalen Uppsala 070211

Paria
Av: August Strindberg
Regi och framförande: Thorsten Flinck

Så har jag då äntligen kommit iväg och sett Thorsten Flincks enmansuppsättning av Strindbergs Nietzscheanskt inspirerade drama Paria. Helhetsomdömet dras tyvärr ned en del av den olämpliga teaterlokalen och den vidhängande ljussättningen. Ihresalen är med sin torftigt modernistiska inredning om möjligt ännu mindre lämplig som teaterscen än som skådeplats för föreläsningar i de humanistiska disciplinerna.

Ytterligare drogs helhetsomdömet ned en aning av att ljudanläggningen krånglade och att Flinck själv glömt delar av rekvisitan i logen varför någon ur arrangörsstaben fick springa iväg och hämta dessa under föreställningens gång. Flinck själv verkade aningen ofokuserad och kom av sig flera gånger under enaktarens första hälft, till stor glädje för de delar av publiken som tycks betrakta en teaterföreställning med Thorsten Flinck mera som något slags freak show än som seriöst skådespeleri. Personligen har jag faktiskt lite svårt för Flincks vana att kliva ur sina roller och ägna sig åt något slags buskisartat metaskådespeleri där han talar direkt till publiken, oftast helt improviserat. Visst lyckas han locka fram några skrattsalvor men det är egentligen ingen vinst i längden.

Med reservation för ovanstående kritik så var det en storartad föreställning vi bjöds på i Ihresalen. Det är stundtals riktigt stort skådespeleri när Flinck kvickt (här hade jag kunnat göra mig lustig över hans efternamn men avstår) som ögat skiftar mellan pjäsens två roller, herr X och herr Y. Under pjäsens andra halva när klimax hotfullt närmar sig uppnås en intensitet som Thorsten Flinck delar med endast ett fåtal andra skådespelare i landet. Jag lämnade Ihresalen med en känsla av att det nästan krävs en Thorsten Flinck för att göra rättvisa åt denna typ av Strindbergs dramer.

Ett litet minus utgjorde dock slutet, där Flincks röst hördes i högtalarna, dragandes någon diffus koppling mellan Strindbergs övermänniskoideal samt tillskrivande nazismens människosyn någon slags allmängiltighet. En visserligen inte ointressant tankegång men alltför löst grundad och framförallt helt opåkallad i sammanhanget. Den påklistrade sensmoralen kändes som ett utslag av en rådande föreställning inom dagens kultursyn: nämligen den att ett konstverk inte har något värde om det inte kan tolkas politiskt och dessutom helst på ett anakronistiskt vis kopplas till samtiden.

Det var dock på det hela taget en mycket stark skådespelarprestation som mötte i Flincks uppsättning av Paria och jag rekommenderar er alla att gå och se den.