Stormakterna satsar militärt.
Vårt stora grannland i öst, under ledning av förre KGB-mannen Vladimir Putin, har börjat rusta upp sitt försvar. Eller, försvar och försvar, man har bland annat valt att satsa stora resurser på fler interkontinentala robotar, avsedda att bära kärnstridsspetsar. Det är uppenbart att ryssarna bedömer det globala säkerhetspolitiska läget annorlunda än vad vi i Sverige gör.
Det är också uppenbart att vi inte står inför någon global nedrustning: hela världen försöker tvinga ”onda” stater som Iran och Nordkorea att avstå från egna kärnvapenarsenaler. Parallellt med detta bygger Ryssland och Kina istället ut sina. Israel har nyligen tillstått offentligt att de är en kärnvapenmakt, något man länge hymlat med. Storbritannien har nyligen beslutat att öka sin egen försvarsbudget.
Förutom det amerikanska kriget mot terrorismen där summarisk internering, kidnappning och tortyr är vardagsmat, så pågår även andra konflikter av mer traditionell typ runtom i världen. Etiopien har attackerat somaliska islamister på Afrikas horn, spänningarna mellan Indien och Pakistan föreligger fortfarande.
Den svenska säkerhetspolitiken.
Trots alla oroväckande tendenser som får världens stormakter att rusta upp tycks våra svenska makthavare märkvärdigt lugna och trygga. Det verkar som om man utgår från att vår lilla del av världen aldrig mer kommer att beröras av internationella konflikter. Som om hundra år av brorduktigattityd gjort oss svenskar immuna mot militära konflikter. Det verkar som om våra svenska makthavare tror att historien är något vi har lagt bakom oss, att det världspolitiska läget aldrig mer kommer att förändras nämnvärt. Här hemma verkar man tro att den amerikanska ekonomiska och militära hegemonin kommer att vara för evigt.
Detta synsätt är mer än naivt. Vi ser redan hur länder i Asien har en snabbare tillväxt än västvärlden – den ekonomiska ordningen i världen håller på att förskjutas. Vad de säkerhetspolitiska konsekvenserna av en sådan utveckling kommer att bli kan ingen veta. Jag menar inte att de nya ekonomiska stormakterna i öst kommer att utgöra ett direkt militärt hot mot oss i norden, däremot brukar förskjutningar i ekonomi och maktbalans få konsekvenser som är svåra att överblicka.
Jag är en varm anhängare av den svenska neutralitetspolitiken. Jag tycker att det är riksdagen, med folkets mandat, som skall råda över den svenska säkerhetspolitiska hållningen. Grundvalen för ett sådant system är att vi är så oberoende av främmande makter som möjligt är. Naturligtvis är ingen enda nation fullständigt självständig och oberoende av omvärlden. Detta är dock inget argument för att lägga ned det svenska försvaret.
Jag tycker att det är skrämmande att se hur såväl socialdemokraterna som den borgerliga alliansen tvingar Sverige närmare ett försvarssamarbete med antingen EU eller Nato, det vill säga tvingar oss att ge upp vårt relativa säkerhetspolitiska oberoende. Det är djupt odemokratiskt att flytta kontrollen över den svenska fri- och självständigheten till beslutsfattare utanför landets gränser.
Hippiementaliteten.
Visst sympatiserar jag med pacifisternas önskningar om en vapenfri värld, utan krig och blodspillan. Miljöpartiets försvarsfientliga politik som grundar sig på en sådan naiv principiell hållning kommer emellertid inte att få några såna blomsterskimrande och idylliska konsekvenser. Jag är ingalunda någon militarist men jag oroas över den utveckling som berövar oss vårt oberoende och redan har gjort den svenska neutralitetspolitiken omöjlig.
De argument som framförs för nedrustningen av det svenska försvaret utgörs i korthet av: Ett så litet land som Sverige kan ändå inte försvara sig själva, vi är ändå så beroende av alla andra, det är otidsenligt med ett invasionsförsvar, och slutligen: det föreligger ingen hotbild mot Sverige i dagsläget.
Att ett litet land inte skulle kunna försvara sig mot en militärt överlägsen stormakt är befängt, se på Vietnamkriget, se på finska vinterkriget. Att ett invasionsförsvar är otidsenligt är tillika befängt, såvida man inte förutsätter att det är ett kärnvapenkrig som väntar, och då hjälper inget försvar i världen. Finland resonerar helt uppenbart annorlunda än Sverige i dessa frågor (trots att de tillhör ett internationellt försvarssamarbete. Det sista argumentet, som också är det mest frekvent förekommande är dock också det naivaste. Minns hur hela världen rustade ned efter det första världskriget eftersom man utgick från att inga fler stora krig skulle vara möjliga.
Jag önskar att det blev en offentlig debatt kring dessa frågor så att vi inte som nu, närmast i lönndom berövas vårt eget försvar samtidigt som vi knuffas rakt i armarna på överstatliga projekt där beslutsfattarna sitter mycket långt bort från medborgarna.
En nykter analys av läget, en eloge till dig.
Jag tror att Sverige behöver sitt krig. Det är dags för individualisterna att förstå att man måste gå samman och lita på varandra, samarbeta för att klara sig. Våra tvåhundra år utan krig har gjort svenskarna en otjänst, den har givit oss en brist på respekt dels människorna emellan dels för de egentliga krafterna i vår omvärld, det vill säga Ryssland. Vi lyssnar inte till de gamla som låg vid finska gränsen och såg lidandet, eller de som genomlevt verkliga krig, nämligen invandrare. Vi lyssnar inte alls. När den ryska björnen vaknar önskar försvarsmakten en uppgradering av territorialförsvaret, men de är också de enda. Svenska folket lyssnar inte, respekterar varken sitt eget försvar eller det yttre hotet.
Vi förtjänar ett krig för att få lida lite tillsammans och sudda ut den förbannade bortskämda mentaliteten som råder!
/Mästaren
Mästaren och Margarinet: Du har många poänger i ditt resonemang, men att önska Sverige ett krig känns kanske lite väl magstarkt.
Jag vet inte, istället för att rusta upp ett försvar mot omvärlden tycker jag att det känns mer angeläget att försöka motarbeta källorna till tvisterna. Gå till gräsrötterna och försöka ”fixa till problemet innan det blir för stort”. Helflummigt, kanske, men om ett land nu skulle råka bestämma sig för att kasta över en kärnvapenspets i Sverige finns det antagligen inte så mycket att göra. Är det inte så att Sverige kan få ihop egna kärnvapen på två veckor? Under den tiden hinner vi bli napalmade allihopa. Alltså tror jag inte ett ögonblick på att vi faktiskt behöver lägga ner Mer pengar och Bygga Ut försvaret. Inte alls. Det finns andra lösningar. Jag har inga egentliga argument, jag håller bara inte med..
Och varför skulle ryssnarna anfalla oss? Ja, förutom det välkända faktum att de alla är helspralliga, onda kommunister som vill ta över världen och antagligen har ett mes-land som Sverige som huvudmåltavla??
Ellen: Det var precis den där typen av osakliga argumentation jag vände mig emot i inlägget. Inga konflikter kommer att lösas för att Sverige rustar ned sitt försvar. Inga kommer att skapas av att vi behåller det. Däremot behåller vi vårt nationella självbestämmande.
De stora militära strukturerna skapas ur behov av att försvara ekonomiska intressen. De stora ekononomiska sfärer som kan urskiljas är minst 3 för tillfället: USA, EU och sydostasien. De här tre kommer självklart att ägna sig åt ekonomisk krigföring som vardagsmat, vilket man redan iofs gör med liv o lust.
Men man vill gärna ha en rejäl vapenmakt också att lägga bakom orden om det krävs för att behålla råvarutillgångar, marknader och allierade. Taktiken är ju ofta att utnyttja fattiga länders inre konflikter för att få inflytande, exemplen är otaliga.
Jag hade gärna sett att Sverige valt att stå utanför EU och istället byggt upp ett ekonomiskt / miljömässigt hållbart närsamhälle. Och att det skett i samarbete med andra länder men inte genom att gå upp i andra länder. Jag har svårt att tro på det långsiktiga i att bygga gigantiska stormakter. De tenderar historiskt sett alltid att falla sönder inifrån av konflikter grundade i demokratiskt underskott och korruption.
Men nu när vi är medlemmar i EU o så involverade i EU-ekonomin så har vi i stort sett inget val. Och EU kommer att rusta. Man vill ha en maktbas att agera internationellt ifrån. I takt med att man drar ner jordbrukssubventionerna så kommer medel att pumpas in i militär upprustning och den kommer att bli omfattande. Plötsligt står vi där med ett gammalt s.k. fredsprojekt som blivit ett militärt hot.
Och det är en utveckling som bara rullar på. Vi köpte den med medlemskapet i EU. Vi kommer snabbt att vänjas vid allt högre murar runt EU och allt större behov att försvara den yttre gränsen mot oönskade intrång. Intrången kan ha karaktären av flyktingströmmar men också av ekonomisk konkurrens. Men EU armén kommer att växa fram både synligt som vapen, soldater osv men också osynligt som en enorm underrättelseapparat, säkert i klass med redan kända företeelser i den vägen.
Synd att det inte finns en utträdesparagraf ur eländet när vi börjar märka vartåt det barkar.
Inga M: Väl skrivet, jag håller med dig fullständigt. Att man inte redan från början anade att det var något skumt med en organisation som man inte kan gå ur…
Jag tycker att man kan vara ytterst skeptisk till Ryssland och deras framtidsplaner. Nog kan det föreligga hot mot Sverige eller andra delar av Europa. Läs tex. Per T Ohlssons krönika i dagens Sydsvenskan.
Lovisa: Jag förstår inte hur våra samtida landsmän och landsmäninnor kan vara så huvudlöst naiva!
Precis!
jeffla nassar!, jeg er icke negur
Har ni inget bättre för er? skaffa ett liv, det finns billiga liv @ http://www.varmsätrakiosken.se endast 10 spänn, GET A LIFE! Moggisar