Att kombinera färger, former och detaljer kräver kompetens. Det minimalistiska idealet har blivit en utväg för den som vill slippa kritik utan att behöva anstränga sig.
Jag skriver i Nyhetsmagasinet Fokus om ett estetiskt ideal som gjort våra omgivningar fulare och tråkigare.
Detaljrikedom, former och färger bjuder in till kritisk granskning. Ställer du en skulptur i din trädgård kommer omgivningen att ha åsikter om den, att den är vacker eller ful, att den passar in eller att den inte gör det. Enklast då att utelämna skulpturen helt och hållet. Sätter du upp en mönstrad tapet blottar du dig för motsvarande kritik. Säkrare att måla hela hemmet vitt, så har du ryggen fri.
Samma sak gäller när kommunen köper in parkbänkar och andra möbler till det offentliga rummet. En ormbunkssoffa? Nej, då kan det komma anklagelser om kitsch, bättre att ta en avskalad variant i galvaniserat stål, och skylla på att form ska följa av funktion.
Men poängen med detaljer är inte att var och en måste vara anslående i sig själv, och finna nåd inför den mest kräsne konnässörens ögon. Varje skulptur i en medeltida katedral kanske inte är vacker eller smakfull. Det viktiga är att de tillsammans bildar en helhet som är mer levande än en steril, minimalistisk miljö.
Mycket som byggdes runt det förra sekelskiftet kan med fog beskyllas för att vara överlastat och kitschigt, men skapar likväl miljöer som de flesta tenderar att uppskatta betydligt mer än samtidens släta fasader och ospröjsade fönster. Medveten minimalism är smakfull, medan slentrianmässig minimalism är själsdödande och tråkig. En stad utan detaljrikedom är lika död som ett hem utan böcker.
Läs artikeln här: https://www.fokus.se/kultur/minimalismen-dodar-det-offentliga-rummet/