Det var ett tag sedan sist men när är det äntligen dags för den tredje lektionen i Lars Anders Johanssons skola i vanligt hederligt folkvett.
När mobiltelefonerna på bred front gjorde entré i vår svenska vardag var det många som såg yuppienallen, som den kallades på den tiden, som ett utmärkt redskap i sina strävanden att hävda sig i vardagen. Detta gjordes medelst högröstade samtal på olämpliga ställen: i bussen, i kön, i tunnelbanan, i tåget, i butiken och så vidare. Det vill säga de ställen där det högljudda enpartssamtalet (man hör ju inte den andra parten) skulle kunna irritera så många medmänniskor som möjligt.
Givetvis var vi många som trodde att detta oskick skulle falna bort i takt med nyhetens behag. Så har emellertid dessvärre icke skett. Istället för att vara en tillfällig barnsjukdom i mobiltelefonins inledningsskede har det blivit en integrerad del i vissa personers sätt att vara. Vad ännu värre är, är att de dessutom vidarebefordrar detta beteende till sin avkomma.
Hur ofta tvingas man inte sitta och åhöra hur djupt ointressanta människor sitter och skrävlar och redogör för ointressanta episoder ur sina ointressanta liv. Förvisso skulle det vara lika ohyfsat om det rörde sig om en intressant person med ett intressant liv, men det kanske inte skulle vara lika outhärdligt att tvingas lyssna till. För tvingas det gör man ju. De sitter alltid på sätet framför eller bakom en på tåget eller bussen och vrålar ut sina budskap så att de till och med överröstar ljudet från hörlurarna som omsluter den lomhörde hip hoparen på sätet bredvid.
För det är ju så att dessa akustiska fribytare, som dagligen gör våld på vår personliga integritet, alltid pratar högre i mobiltelefonen än vad de gör när de stänger av fanskapet och återupptar konversationen med sin kamrat.
Fortsätter detta kacklande tänker jag verka för att mobiltelefonin röner samma oblida öde som tobaksrökningen på offentliga platser. SJ har redan infört mobilfria vagnar. En gång i världen fick man röka ombord på tågen, idag är hela tågen rökfria.
Tänk på det, mobilmarodörer!
Hehe, ja, jag kan inte annat än hålla med. Numera åker jag sällan buss eller spårvagn, vilket jag alltid gjorde förr, men jag minns min bussåkartid som en tid för viss kontemplation med ett mer eller mindre högljutt sorl i bakgrunden. Dessa högröstade mobilmarodörer förstör till stor del möjligheten till avskildhet mitt i en stor grupp av främmande människor.
Håller med dig! Ibland lyssnar jag glatt och försöker lista ut sammanhangen bakom samtalet. Men ibland får jag bara lust att rycka mobilen ur näven på personen ifråga och slänga den i backen! Jag har en teori om varför de pratar så högt; det är för att de inte riktigt hör personen de pratar med, pga allt ljud omkring. Och i sin otroliga enfald (:-)) så inbillar de sig att det är ömsesidigt, och måste då skrika fram sitt budskap.
Kan inte annat än hålla med ! Och att sen snart alla kids under 10 år har varsin mobil…
Min yngsta dotter (9år) har frågat när hon får mobil och vi sa bara: inte än på mycket länge…!
Ja herregud såå irriterande det är, varför måste man prata i tid och otid…suck!
Tänk när man ska resa nånstans man sitter och njuter av en god bok, ja då börjas det ringa överallt, det piper och pratas!
och varför måste man svara precis varenda gång? oavsett om man är mitt i samtal med en vän man inte träffat på åratal, hos mäklaren, i kassan i färd med att betala eller på toa? Och varför är det så upprörande att det finns människor som blir provocerade av att det finns människor som för det första har fräckheten att lämna hemmet utan sin mobiltelefon ibland och sen dessutom har en modell som kom ut för flera år sen?
Du är utmanad!
Jadu! Det där är ett märkligt fenomen. Och i början trodde jag att det berodde på att mobilägaren ville visa att ”jag, minsann, jag har en mobil”. Men nu har jag förstått att de som pratar högt är tekniskt ilitterata (om det nu stavas så…). De har inte lärt sig att det finns en volymkontroll. Hör alltså dåligt vad som sägs i andra änden, vilket för det mänskliga beteendet betyder att man måste höja sin egen röst.
Så var det med det. Okunnighet är ordet.
Jag håller med dig helt! Och oftast ÄR det lite ”dumma och ointressanta” personer man retar sig MEST på!
Trolda – Mobil-lös!
cleo: i högsta grad är det så!
Emma: Jag har själv snuddat vid tanken ibland, men kommer inte ifrån att det i grund och botten rör sig om brist på folkvett!
Eva: Det är ett oskick. Man behöver inte vara nåbar överallt. Allra minst ett barn.
Ninni: Gå med i mitt korståg!
Drottningen: Jag håller mig till min andra mobiltelefon överhuvudtaget, den ålderdomliga Nokia 3510. Att ha alldeles för nya mobiler känns brackigt i mina ögon.
ROOMIE: Jag hastar!
Bert: Visst borde också denna förklaring kunna sorteras in under samlingsrubriken ”brist på folkvett”?
Trolda: Jag är imponerad! Har du verkligen inte ens en mobiltelefon?
”Verkligen inte ens…?” Måste man det!?? Nej, jag har valt att inte äga en sådan tingest! Jag vill vara FRI från samtal under min lediga tid…Annars återfinns jag ju i hemmet eller på jobbet! Och VILL folk mig verkligen något så får de ju ringa igen….Det ÄR sköööönt skall du veta!=)
Trolda – ”Aldrig”!!!
Det enda roliga med det här – alltför vanliga – beteendet är att svenskan nu har berikats med det träffsäkra uttrycket ”mobilblottare”!
Jag vilar min väska. 😉