Teaterföreställningar är sammanhang som ställer stora krav på hyfs och fason på publikens sida. Till skillnad från i biografsalongerna så kan dåligt uppförande från publikens sida faktiskt störa skådespelarna i deras arbeta. Därför är det extra viktigt att teaterbesökaren följer de rudimentära reglerna för folkvett: att stänga av mobiltelefonen, inte prata eller viska, inte prassla med papper och så vidare. Vid något tillfälle skall Ingmar Bergman, under sin tid vid Dramaten, utlyst förbud mot hostningar i salongen. Det är tukt och förmaning det!
Thorsten Flinck åthutade nyligen några ungdomar som kom in sent på en av hans föreställningar av den omtvistade Doktor Flinck med orden: ”Kommer jag till ert jobb och stör er?” Alla dessa saker känns dock så grundläggande och efterlevs dessutom i så pass stor utsträckning att det räcker med att nämna dem.
Den verkliga bristen på folkvett hos teaterbesökarna kommer inte till uttryck inne i själva salongen, utan i de angränsande lokalerna, foajén och teaterbaren. Pausen är en kritisk situation, då en stor mängd människor under tumultartade former skall försöka få åt sig förfriskningar innan den ödesdigra ringsignalen kallar dem åter till sina sittplatser.
Under denna kvart/tjugo minuter råder på de flesta teatrar total anarki. Den fallenhet för att stå i kö som vi svenskar så ofta slår oss för bröstet om tycks vara som bortblåst. Köer bildas från nya håll ideligen, armbågar pressas in mellan revben, tår trampas på, ilskna blickar kastas. Allt detta för en kopp kaffe, eller det obligatoriska vinglaset.
Samma kaos inträder efter föreställningens slut då alla dessa människor har lika brått att hämta ut sina ytterkläder från garderoben. Under alla mina år som fotbollssupporter har jag aldrig på Råsunda stadion eller annorstädes blivit så knuffad, trampad på, stirrad på eller åthutad av främmande människor – trots att det var de som gick in i mig – som jag har blivit på teatrar i Stockholm, Uppsala och runtom i riket.
Vad som förvånar mig mest är att en framträdande del av denna hord, vilken likt savannens gnuer skoningslöst nedtrampar allt i sin väg, består av paranta damer i medelåldern.
I en av kommentarerna till mitt inlägg om cyklister framkastades tesen att cyklisterna anser sig kunna bete sig hur de vill eftersom de tycker sig vara mer miljömedvetna. Jag funderar på om dessa medelålders damer, som ger en åthutningar efter att de försökt tränga sig före en i garderobskön, kanske anser sig ha rätt att göra så för att de representerar den grupp som konsumerar mest kultur i landet och att man således inkräktat på deras territorium?
Brist på folkvett är det under alla omständigheter fråga om!
VAD jag känner igen detta. Tycker just pauserna är skitjobbiga.
Liten som jag är, så brukar jag mest bara följa med strömmen, och hoppas på att jag tillslut hamnar där det var menat. 😉
Dessa damer känner även jag till. Man måste ge dem viss credit för att de behandlar alla lika. De trampar inte bara ner unga män utan även medelålders damer som inte hör till deras flock.
Det finns teatrar som inte släpper i senkomna åskådare. Maken år 25 cm längre och har en räckvidd som lätt överskrider damernas, så han får sköta köandet.
Oj vad jag håller med här. Senast när vi var och såg Mommo eller kampen om tiden i skärholmens ändå ganska lilla teater gav vi ganska genast upp att följa med dit kaoset var påväg och satte oss lugnt på trappan istället tills pausen var slut.
Appropå tanter med vassa armbågar i andras revben så var det ungefär samma sak på bussen påväg till östasiatiska muséet en gång förut. Det var vid invigningen tror jag, aldrig ens på sista april i uppsala på bussarna mot uppsala högar har jag varit med om så mycket folk som så våldsamt kämpar för att ta sig in i bussen samtidigt. Grå/blåhåriga tanter allihop och det var så trångt så man liksom lyfte från marken ibland.
Myra: Det låter som ett ganska fatalistiskt förhållningssätt!
En liten tant: Man får hoppas att de trampar ner varandra till slut!
frktjatlund: Det gör de till exempel inte på kungliga operan. Jag tycker att det är en bra policy, folk ska lära sig att komma i tid! Praktiskt med långa karlar, man borde vara en själv!
Anonym: Det låter som ett elände! Roskilde 2001 var inget i jämförelse!
Men i pausen ska man både hinna med att köa för kaffet och köa för att gå på toaletten. Tänk damtoalettkö!! Klart att man blir lite desperat, särskilt som man som medveten tant inte vill döna in för sent och tvinga sig över sittande människors knän.
Jag är en KORT dam i medelåldern, fullständigt osynlig för alla långa män, som bara kliver över mej för att hämta sin jacka.. I mitt nästa liv ska jag vara lång och klappa alla på axlarna.
frktjatlunds man, honom har jag nog träffat – men han har aldrig sett mej i kön.
Rutan: I så fall kanske det skulle vara läge att skippa kaffet i pausen så att man: 1. slipper trampa ner oskyldiga och 2. slipper gå på toaletten så ofta att man bidrar till det sedvanliga kaos som alltid uppstår kring just damrummet.
Hannele: Som En liten tant påpekat så tycks inte dessa buffeldamer ta hänsyn till varken kön eller ålder!
Visst, man gör allt för att komma i tid, men till en teatersföräställning var det stopp i tunneln och i båda broarna. Jag kom i tid, men maken som parkerade bilen, blev diskret insläppt tillsammans med andra ofrivilligt försenade eftersläntare.
Alltså… jag tycker nog kärringar i allmänhet är ett snäpp dummare än alla oss andra. Kanske blev de hjärndöda av att bara stå vid spisen under 60 och 70-talet? (farlig kommentar. hoppas ingen ser mig)
Hannele: Men helst vill man väl vara där i god tid innan, ta en kaffe i lugn och ro och njuta av atmosfären?
Clåla: Jag ligger lågt i frågan. =)
På Stockholms stadsteater finns det möjlighet att beställa vad man vill ha i pausen i förväg. Det är bara att gå till dukat bord i pausen och sätta sig. Mycket bekvämt och smidigt. Men något smidigt system för att hämta ut kappan finns inte. Där kan man få ut kappan bland de sista trots att man var bland de första som gick till garderoben. Där gäller djungelns lag och medelålders människor tränger sig mest…