Kanske är den så kallade gangsterrapens privilegierade ställning i den svenska kulturoffentligheten i själva verket uttryck för något mindre smickrande. Jag skriver i Opulens om dubbla måttstockar och lågt ställda förväntningar:
”Det är uppenbart att public service-bolagen, och kultursidorna, tillämpar olika måttstockar för olika artister och musikstilar. Det som tolereras i en genre, som brottslighet, betraktas som intressant och spännande i en annan. Frågan om huruvida en återfallsförbrytare som Yasin skall berövas sina skattefinansierade plattformar i SR och SVT är dock mindre intressant än frågan om hur han kom i åtnjutande av dem från början.”