von Sydowmordens gåta, Uppsala stadsteater

Lättsam underhållning i förförisk trettiotalsmiljö, kryddat med förbjuden kärlek, studentikost fyllesvineri och en kallblodig mordhistoria. Det är vad som bjuds när Uppsala stadsteater ger Anders Frigells dramatisering av von Sydowmordens gåta. 

Pjäsen bygger på en verklig historia som utspelade sig i Stockholm och Uppsala 1932 och handlar i korthet om en begåvad juriststudent, Fredrik von Sydow, som mördar sin far, den inflytelserike häradshövdingen och dennes hushållerskor, reser till Uppsala och festar på champagne och ostron för att sedan skjuta sin unga hustru och därefter sig själv när polisen kommer till restaurangen för att gripa honom.

Pjäsen kretsar kring en poliskommissaries förhör med von Sydows bäste vän, vilken tillika ovetandes lånat ut den ödesdigra pistolen till mördaren. Genom förhöret får vi följa von Sydows och hans hustru Inguns liv från det att de träffas som mycket unga ända fram till den ödesdigra mordkvällen.

Vi får följa huvudpersonerna genom den borgerliga överklassens liv i trettiotalets Sverige, från sommarnöjena till lägenheterna på östermalm, från studentexamensfesten till svineriet under juriststudierna i Uppsala.

Med briljanta scenografiska lösningar hoppar man mellan de olika scenerna – särskilt imponerande är de många ”frysta” scener där polisen och den förhörde vandrar in i berättelsen och analyserar vad som sker. 

Skådespeleriet är stundtals lysande och Bengt Nilsson visar i rollen som Fredrik von Sydow än en gång vilken tillgång han är för Uppsala stadsteater! Lena Mossegård gör en stark rollprestation som Ingun von Sydow. Det unga parets högborgerliga fäder, spelade av Gustav Levin och Crister Olsson ger också en stark bild av borgerliga patriarker från början av det förra seklet.

von Sydowmordens gåta har fått mycket fina recensioner och jag får lov att stämma in i hyllningskören. Det är inte frågan om någon djupsinnig pjäs, trots att man försökt krydda den med en del filosofiska utläggningar och en diger bunt Oscar Wildecitat, men det är god underhållning och stundtals stort skådespeleri. 

Det är lätt att låta sig charmas av den trovärdiga trettiotalsmiljön, den gemytliga dekoren, den tidstypiska jazzmusiken, framförd av levande musiker, av kostymerna, språket. Jag tror att en stor del av den uppskattning som pjäsen rönt bottnar i den trettiotalsvurm man ansluter sig till, och som inte minst kommit till uttryck i nästan alla Shakespeareuppsättningar som gjorts i Sverige de senaste åren. Därmed inte sagt att uppskattningen är oförtjänt. von Sydowmordens gåta är en klart charmig pjäs!