omsvärmat av svarta fåglar.
Står hon, böjd och blickande.
Krökt men reslig.
Mot de tusen stjärnors rullgardin
fladdrande från firmamentet.
Begrundande sina små synder,
blundandes för de stora
som krökte henne
alltmedan stigen kroknade.
Så slog hon rot
vid dikeskanten.
Invid vägen där fororna dundrade fram
fulla med matvaror till marknaden,
fyllda med fulla formän på väg hem i kvällningen
till hungrande hustrur och barn.
Så slog hon rot vid vägkanten
alltmedan den blånande oceanen alltjämt slungade sin dyningar
mot den långrunda strandens tångsvepta bankar.
Alltmedan fartygen fortfarande satte kurs mot främmande hamnar,
förliste eller plundrades av pirater.
Så slog hon rot
och hennes grenar bar lysande frukter.
Men frukterna tyngde ned hennes grenar
som förr hade strävat mot himmelen.
De kröktes medan stigen kröktes.
De kröktes och snart sänkte hon sina dignande grenar mot marken.
Hennes frukt lyste i solskenet.
Och snart kom de,
burna av vinden från havet.
Sotigt svarta.
Dystra fåglar.
Kringsvärmade henne.
Plundrade hennes rikedomar.
Tills hon stod där, naken
med kala grenar, ännu böjda mot marken.
Nedtyngda av de svarta fåglarnas stinna kroppar.
Lars Anders Johansson