Jag skrev för en tid sedan här i bloggen om hur människor värjer sig för att konfronteras med min skada från bilolyckan genom att säga saker som ”det kunde ju ha gått så mycket värre” eller ”tur i oturen”.
Jag har upptäckt en annan företeelse som tycks ligga i linje med detta. Den går ut på att människor tar varje tillfälle i akt att läsa in att jag på något mirakulöst sätt helt plötsligt skulle ha blivit frisk – trots att de sedan tidigare är införstådda med skadans omfattning och vilka tidsperspektiv den innebär.
Slottet i saknadens dalar verkar spela en inte helt perifer roll i detta sammanhang. Åtskilliga gånger har jag mötts av reaktioner från ytliga bekanta som har läst i min blogg och tagit det faktum att jag inte skriver om mina skador och mitt hälsotillstånd hela tiden som intäkt för att allt helt plötsligt skulle ha gått över.
Är det så att man inte är trovärdig såsom skadad och sjukskriven om man inte ägnar all kraft åt att beklaga sig och ömka sig på alla sociala arenor? Det verkar nästan som om min strävan att försöka leva ett så normalt liv som möjligt blir något som vänds emot mig.
Att vi äntligen bestämt oss för att släppa den sedan länge planerade singeln tas som intäkt för att jag helt plötsligt skulle kunna spela gitarr igen. Det är inte jag som spelar gitarr på singeln, jag sjunger och spelar munspel.
Jag förväntar mig inte att alla ska gå runt och tycka synd om mig för att jag är skadad, men jag är hjärtinnerligen trött på människor som antingen låtsas bry sig eller på människor som hela tiden försöker förminska skadans omfattning och vad den innebär för mitt liv.
Hur ligger det då till med mitt hälsotillstånd? Min axel är fortfarande så gott som orörlig, både till följd av mjukdelsskador efter axelfrakturen och på grund av nervskador som gör att musklerna inte kan aktiveras. Nervskadorna gör vidare att jag är mer eller mindre förlamad i överarm, underarm, handled och fingrar.
Vad nervskadorna anbelangar vet man inte om nerverna kommer att kunna återhämta sig själva eller inte och jag är fortfarande under utredning hos neurokirurgerna på Akademiska sjukhuset rörande huruvida det kommer att bli en nervoperation eller inte. Oavsett vilket så är det en fråga om flera år innan man vet hur det slutligen blir.
Gällande själva axelleden så är det inte heller någon som kan svara på hur det kommer att bli med den, vilken rörlighet jag kommer att kunna få tillbaka och inte. Det enda jag kan göra är att oförtrutet fortsätta med min sjukgymnastik, vilken tar upp en stor del av min tid.
Så, nu har jag beklagat mig färdigt och hoppas att jag kan få ägna mig åt att skriva om andra ämnen här i Slottet i saknadens dalar, utan att det kommer att användas emot mig. Jag hatar nämligen självömkan.
Ja du en del människor vill nog helst att alla skadade eller sjuka ska ligga still i en säng, och inte kunna deltaga i ett vardagsliv… Det är svårt att sätta sig in i att en del skador tar år innan de är någorlunda läta, behandlade, fixade etc – Som du skriver om detta med nervskador; det kan ta lång tid. Bra att du inte ger upp sjukgymnastiken – även om det kan kännas enformigt och man ej ser resultat på en gång. Jag önskar verkligen att du ska återfå förmågan att spela gitarr. Men munspel är inte dumt (blå blues) Men du kanske trakterar flera instrument? Och rösten är trots allt huvudinstrumentet.
Jag bröt min högra handled rakt av i december 1999 ( halkolycka)- jag har fortfarande problem med styrkan, skrivandet och handleden kan värka. Trots att de bröt upp allt efter tio dagars gips för de såg på röntgen att det läkte snett. Båda benen i armen var helt av ganska nära handloven.
Så blev det ändå en något sned läkning, handloven som ska vila mot bordet när man skriver blev fel( för ”stor”) Så kan det gå.
Jag tyckte det var konstigt med singeln lite då du skrivit att du inte kunde spela och det rimmligtvis borde ta mycket mycket längre tid än sådär att bli bra nog. Folk vill nog att allt ska vara bra och tänker inte tro något annat om du inte tjatar om det hela tiden.
Jävligt jobbigt att inte kunna spela föresten, fast egentligen är munspel nästan finare än gitarr.
Inkan: Ja, det verkar vara som du säger. Som om man är jobbig när man inte är antingen helt frisk eller helt sängliggandes.
Det lät besvärligt det där med handleden.
Anna-Frida: Folk tänker väl som Oscar Wilde: ”Andras bekymmer tycks mig alltid så futtiga”…
Svårt att ersätta gitarr med munspel. Svårt att värdera dem mot varandra också eftersom de fyller helt olika funktioner.
Ser fram emot Dina inlägg, vare sig Du nämner olyckan eller ej. Vad gäller mig så är det uteslutet att man skulle behöva ömka sig för att bli tagen på allvar.
Jag läser Slottet i saknadens dalar för att det är välskrivet och ofta avhandlar ämnen som jag bryr mig om, på ett sätt som jag gillar. Eftersom jag inte känner dig är det mig egentligen fullkomligt egalt huruvida du kan spela gitarr eller inte. Om man vill vara krass alltså.
Men eftersom jag själv är musiker (med gitarr som huvudinstrument) så vet jag att du upplever bland det mest tärande jag skulle kunna tänka mig; nämligen att förlora förmågan att spela. Därför hoppas jag givetvis att du läker som du ska.
Som jag har sagt tidigare så blir jag smått förbannad på folk som kommer med sina ”det kunde ha varit värre”-klyschor och tror att det ska få folk att må bättre. Ja, det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit jävligt mycket bättre också. Säkert har nån kommit farande med nåt trams om Guds vilja också…
Den som hela tiden tänker bara på sin skada/olycka blir nog snart både snurrig och trist. Man måste ha tillåtelse att tänka på annat och skriva om annat.
Den som inte tål det får gå någon annanstans och läsa, så tänker jag. Detta trots att jag skriver om min utbrändhet ganska ofta… men det är inte mest för min egen del längre. Det är mer för de stackare som hamnat i samma fälla efter mig… och för att se mig själv lite från utsidan.
Men… detta är din blogg och du ska göra som du vill med att skriva om olyckan eller inte. Bry dig inte om de som gnäller och tycker att du ska leva olycklig och älta. Se framåt och var som du är. Det brukar vara bäst.
cleo: Tack!
Joshua_Tree: Jag förstår hur du menar och det är precis så jag vill att det ska vara!
Jo, visst har jag fått höra alla olika varianter. De som tycker att det kunde ha gått så mycket bättre har på något sätt förmenat sig själva rätten att klaga över sina egna liv ända fram till dess att de råkar ut för något värre än detta.
Intressant by the way att musiker brukar vara de som förstår vidden av detta.
Nina på Johangården: Jo, jag tror också att det är så man måste förhålla sig. Tråkigt bara att ens strävanden ibland tas för intäkt att avfärda just samma strävanden. Nu syftar jag inte på mina bloggläsare.
kom jag ska krama dig..
Tänk att det alltid finns folk som vet mer om en, än man gör själv…
Bara för att man inte pratar/skriver om något, så betyder det inte automatiskt att det inte finns.
Jag jobbade med hästar. Födde upp, red in, vidareutbildade osv.
Råkade ut för en olycka så jag inte kunde ta mig tillbaka till hästarna på två år.
Fick ofta höra just ’det kunde varit värre’ och ’du har tur som lever’.
När jag kom hem från sjukan, och började sträva efter att komma tillbaka, så blev jag hux flux ’friskförklarad’ av en del.
Jag höll på att bli tokig. Bra för att jag kan gå på bio, äta godis och skratta med mina vänner, betyder f-n inte att jag är helt frisk!
Nu är jag, sen flera år tillbaka, helt återställd.
Och jag önskar detsamma för dig.
Inte lätt att kort och enkelt skriva om sådant här, det blir lätt fel. Om jag säger att jag övervunnit mina krämpor och fixat ekonomin och kärleken, förringar jag alla, som inte är där?
Krasst; jag vägrar att lägga alla mina känslor på okändas olyckor, i dagstidningen, vad det må vara, jag försöker orka bry mej om de som är nära; familj, vänner, grannar…
Jag tror på tankens makt; om jag inte pratar om de tråkiga sakerna, så kanske de försvinner eller minskar i betydelse. Själv mår jag i alla fall bättre. Jag vägrar i alla fall ta olyckor i förväg, bekymra mej om saker, som inte ens hänt.
När min man drabbades av sjukdom och död fick jag vara med om och höra väldigt mycket konstigt. Från förnekandet (du överdriver, det är säkert inget farligt alls!), vänner som vände på klacken när de fick syn på mig till goda råd om hur man sörjer lämpligast til folk som jag knappt kände som kom fram och tog på mig och anlade en professional lidandemin. Även kommentarer ”du ska ju ändå vara glad att…” vad det nu kunde vara. När jag beklagade mig några gånger för vänner och bekanta om alla konstiga reaktioner fick jag svaret: ”Du måste ju förstå att det är svårt för folk att…”. Yes, det var en lärdom. Har hört det av andra i olika situationer. Det är ALLTID den drabbade som ska förstå alla andras reaktioner vilka galenskaper och personliga övertramp dessa än består i!
Puman: Tack! =)
Myra: Det låter som att vi delar precis samma erfarenheter i just de här frågorna!
Hannele: Jag tror inte riktigt att vi talar om samma saker. Jag har aldrig påstått att man ska lägga sin energi på okändas olyckor.
Annaa M: Ja, det är ett underligt fenomen det där, att man hela tiden ska behöva hantera andras oförmåga att hantera det man själv har råkat utför.
En mycket god vän tog emot diverse frågor åt mig, när jag var som mest upptagen med att ta hand om mitt barn. Till slut orkade hon inte svara ”snällt”, utan sa rätt ut: Har du inte fattat det än? Flickan är helt mongo!!! Utvecklingsstörd!!!
Jag är inte ett dugg förvånad över min goda väns svar. Själv får jag fortfarande frågan:
”När ska hon börja äta?”
Folk förväntar sig att JAG ska veta det!
Majgadd, det är som Annaa M säger, folk förväntar sig att det är vi drabbade som ska veta allt, förklara allt tusen gånger, ha överseende med allt, och vi får framförallt absolut aldrig reagera negativt på andras reaktioner för då är vi otacksamma.
Ty, de ville bara vara snälla och fråga…suck!
Hursomhelst, cyberkram till dig och kämpa på!
Förresten,
Jag & sambon har lyssnat och vi gillar låtarna 🙂
lalandakid: Tack! Jo, folk är ganska hänsynslösa på de här områdena det upptäcker man ganska snabbt. Sen får vi förstås inte glömma att det finns många som hanterar sånt här på ett bra sätt också. All heder åt dessa!
Är det låtarna på hemsidan ni lyssnat på? Kul att ni gillar dem!
Jag kan vara väldigt ”bra” på att självömka mig, så jag tycker att det är helt okej om man vill beklaga sig om man mår dåligt. Det är bara mänskligt att göra det, om man är lagd åt det hållet.
Jag förstår om det känns trist med sympatier som känns påklistrade och inte äkta menade.
Det är naturligt att man får mer inlevelse och empati för någon som man känner ”på riktigt” än för någon som man bara kommit i kontakt med genom bloggosfären, men jag lider faktiskt med dig, så gott det går att göra det via den kontakt som vi har, för de skador som du drabbats av.
Cliff Hanger: Som sagt, jag skriver inte detta för att vinna medömkan från folk som bara stiftat bekantskap med mig i bloggen utan huvudsakligen för att ytligt bekanta inte ska ta mina blogginlägg som ursäkt för att ”friskförklara” mig.
Tack för sympatierna i alla fall!
(Det blir lätt fel, när man skriver sådant här, men håller med dej, att man inte ska behöva beklaga sig eller ömka sig för att bli trovärdig)
Hannele: Jag misstänkte att det var så det förhöll sig. =)
Nej men inte ska man behöva självömka sig? Eller för den delen skriva om ”samma saker” hela tiden. Eller hur? Bara för att du väljer att inte skriva om smärta och olyckan hela tiden så innebär det väl inte att det gått över? Konstigt att man kan tolka det så.
Fast ligger det inte i sakens natur? Som när någon dött? Först pratar man massor om den som gått bort, sen gör man inte det mer, men det förändrar varken det faktum att personen fortfarande är borta eller det faktum att det fortfarande är tomt, ledsamt och sorgligt. Kanske är det bara så att man vill fokusera på annat en stund?
Skriv du om det du vill. Verkar vara en trevlig blogg detta.
Johannapanna: Skillnaden är att när någon har dött, då finns inte den bortgångne där som en ständig påminnelse och då är det naturligt att denne successivt glöms bort. Men en skadad person envisas ju med att finnas kvar och vara besvärlig.