Jag har gjort någonting som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag har köpt en skiva med Sting. Och jag gillar den. Inte för att jag egentligen haft någonting emot Sting eller The Police, det är bara det att Sting tillhört den stora, oöverskådliga skara artister som överhuvudtaget inte intresserat mig, varför jag helt enkelt lämnat dem därhän.
Nu är det inte så att jag helt plötsligt blivit ett nyfrälst Stingfan och inom kort kommer att rusa ut för att införskaffa karlens samlade verk på vinyl. Låt mig förklara hur det ligger till.
Jag har länge beundrat den brittiske femtonhundratalspoeten och kompositören John Dowland, skapare av den Elisabethanska musikens två smash hits Greensleaves och Come again. Dowlands musik brukar framföras, antingen som på hans egen tid av en countertenor till ackompanjemang av en renässansluta, eller av diverse rennäsans- eller barockensembler.
Jag höll därför på att ramla av stolen när jag en dag på TV4:s Nyhetsmorgon fick se ett reportage om Sting, där denne gav en konsert med sånger av John Dowland. Redan detta var häpnadsväckande, men inte nog med detta – det lät bra också!
Att Sting är en duktig sångare har jag kännt till sedan tidigare även om det inte väckt något större intresse, men att han klarar av att på vanligt rock/popmanér sjunga dessa svåra renässansbitar, vanligtvis framförda av klassiskt skolade sångare imponerade storligen.
Vad Sting gör är att han flyttar ner sångerna en oktav från countertenorernas ljusa falsettsång ner till det register där vi är vana att höra sång inom populärmusiken av idag. I övrigt är arrengemangen klassiska, med Sting själv på luta och virtuose Edin Karamazov på luta och ärkeluta.
Skivan, som också är utgiven på ärevördiga Deutsche grammofon, ger ett intimt intryck och känns gedigen och välgjord. Förhoppningsvis kan den få nya generationer och vidare kretsar att intressera sig för Dowlands musik, kretsar som haft svårt att ta till sig den klassiskt skolade sången.
Man kan lyssna på exempel från skivan på Deutsche grammofons hemsida.
Asch, den där sidan ville bara spela låt nr 3 hela tiden.
Men… den lät ledsen, den där sången/musiken, tyckte jag. Sting brukar vara bra, men är inte min favorit.
Låter spännande – även om jag inte är någon älskar av Sting – tycker hans röst är så enahanda.
Jag gillar Sting, har några cd:s, men har aldrig hört talas om den inspelning Du skriver om tidigare. Låter dock intressant. Kul när artister visar bredd. Själv hittade jag en skiva av Ray Mansarek (hette han så? Nåväl den långe blonde med glasögon i the Doors) som gjorde en tolkning av Carmina Burana. Den spelades flitigt hemma hos mig under många år, men nu vet jag inte var skivan är. Den åkte väl ut med all annan vinyl… suck!
Oj, det krånglade inatt, gick inte att kommentera, så jag tryckte på knappen flera gånger… Bara att ta bort de överflödiga kommentarerna… Ursäkta mig.
Nina på Johangården: Som sagt, det här påminner inte på något vis om vad Sting har gjort tidigare. Jag gillar det.
cleo: Ja, det är skönt med bildning, bredd och djup. Tolkningen av carmina burana som du skriver om kände jag inte till.
Jag gillar sting. TYcker inte att hans röst är enahanda som någon här uppe skrev, jag tycker den är varm och sensuell på något vis. Har nog med hela Sting-personen att göra kanske. Roligt att du gillade skivan. Mysigt att hitta nya saker, speciellt när man ”ratat” dem förut.
Johannapanna: Jag har länge gillat John Dowland – det känns skönt att Sting gör honom rättvisa.
Aha. Ska kolla in nya Sting. Annars passar han utmärkt till sena rödvinsnätter när man slutat lyssna så noga… Har en skiva där han samlat sina filmlåtar och kör nån skön jazzstandard.
Fredrik: Det låter inte som en platta jag är sugen på att köpa…