Sandens sång.

Jag är den blodbesudlade sanden på Colosseums cirkelformiga plan.
Mina miljontals sandkorn har förts hit från världens alla hörn:
Under tånaglarna på nubiska gladiatorer
vars förfäder härskade över Egyptens uråldriga öknar
långt innan hundra tusen slavar byggde faraonernas pyramider.
Långt innan Tuthankhamon inneslöts i sin klippgrav.
Mina tusentals sandkorn fördes hit samlade i pälsen på indiska tigrar
och burna i manen på savannens mäktiga lejon
– Afrikas härskare långt innan nubierna.
Tusentals sandkorn kom med de svarthåriga ibererna från väster,
från de blodtörstiga kelternas legendomsusade vidder i norr
och från Germanicas ruvande skogar
där karlar med håriga ansikten stryker kring uråldriga trädstammar
bidande kejsardömets undergång.

Mina sandkorn fördes hit av Caesars legionärer,
i vecken på deras mantlar och sömmarna på deras sandaler,
sedan de återvänt från det galliska fälttåget
och belägringen av Alesia.
Några av kornen bars rentav hit fastklibbade i Vercingetorix mustascher
varifrån de fladdrade när han drog sin sista suck under Gaius Julius triumf.
Sandkorn fördes hit från Octavianus segerrika fälttåg
och lägrade sig över arenan,
sedan han antagit namnet Augustus
och låtit uppföra detta monument över livets
föränglighet.
Några av mina sandkorn är ännu svarta
sedan en Horatius eller en Ovidius använt dem till att torka bläcket
på de papyrusrullar som rymde deras oden eller metamorfoser;
torka bläcket,
såsom de nu används till att suga upp blodet från de olyckliga själar
som offrar sina liv för några timmars förströelser.

Samtliga av dessa sandkorn är äldre än dessa multnande storheter.
De är äldre än de makedonier och greker som förde dem västerut från Babyloniens öknar
sedan Alexander besegrat Dareius.
De är äldre än Egyptens pyramider och de svarta indiernas vittrande ruinstäder.
De är äldre än självaste Babylon och Ninive
där Assurbanipal firade sina lysande skönhetsfester.
Äldre än självaste Ur och Uruk.
Vart och ett av dessa sandkorn har genom årmiljonerna nötts ner
– vart och ett av dessa sandkorn var vid tidernas gryning ett stenblock av gigantiska proportioner:
Ett stenblock värdigt att infogas i Olympens murar.
Nu virvlar vi blott som damm kring de råbarkade slagskämparnas sandaler
far upp som rök kring deras spasmodiskt ryckande lemmar sedan banesåret tillfogats dem.
Suger upp deras blod
och klibbar fast vid deras utspillda tarmar, senor och hinnor
för att sedan följa dem
på vägen till avskrädeshögen.
Jag är den blodbesudlade sanden på Colosseums cirkelformiga plan.