Förnekandet av ett förflutet.
I Sverige är det sedan länge trendigt att ta avstånd från och förneka allt som tidigare påståtts vara svenskt och inhemskt. Tanken att någonting förutom den socialdemokratiska folkhemsmodellen skulle ha sitt ursprung innanför det nuvarande rikets gränser är uppenbarligen oerhört stötande för vissa personer och den som framför dylika påståenden översköljs ofta med glåpord och anklagelser om rasism/nazism med flera ideologiska tillmälen.
Den här tendenser har något tiotal år på nacken. Jag minns hur under min egen skoltid föreläsere åkte runt och predikade invandringens välsignelse för att stävja de rasistiska strömningar som florerade bland ungdomar på 90-talet. Tanken var god men strategierna besynnerliga. En vanlig typ av argumentation gick ut på att rasister är dumma i huvudet eftersom köttbullar och kåldolmar i själva verket kommer från Turkiet.
Det var som att man ville få rasisterna att tänka om genom att på något sätt bevisa för dem att Sverige inte fanns. Eller ville man få de som invandrat hit att känna sig välkomna genom att bevisa att Sverige inte alls hade något storslaget förflutet, ja i själva verket ingenting alls att vara stolta över? Som om man måste förneka det förflutna för att kunna bygga en framtid.
Jag kan personligen komma på en lång rad argument för att rasister är dumma i huvudet – men kåldolmsargumentet känns oerhört långsökt- och jag kan inte föreställa mig att jag som invandrare skulle känna mig mer välkommen i ett land där invånarna skämdes över sin historia.
Hursomhelst så har den svenska benägenheten att förneka den egna identiteten nått nya höjder de senaste åren. Medan man i andra länder blivit alltmer medvetna om värdet av ett levande kulturarv har debattörer i Sverige framfört ståndpunkter som att det i själva verket inte finns några etniska svenskar! (Jag undrar om samma debattörer skulle ansluta sig till påståenden om att det inte fanns några romer, eller samer eller slaver eller judar…).
Särskilt tacksamma måltavlor för denna antisvenska hållning är de olika epoker och företeelser som tidigare utgjort föremål för nationalromantikens lovsånger: stort sett Stormaktstiden och vikingatiden. Extra obehagligt blir det dock när förnekandet ges vetenskapliga förtecken.
Invandrade Asar.
På julafton publicerade Svenska Dagbladet en artikel med rubriken ”Invandrade myter om Oden och Tor”. I ingressen kan vi läsa:
Sedan år 2000 har arkeologer och religionshistoriker tillsammans tagit ett stort forskargrepp på [sic!] de förhistoriska religiösa uppfattningarna. Det har inneburit att den beskrivning och den idévärld som presenterades av Snorre Sturlasson i början av 1200-talet fått sig ännu en törn.
Artikeln berättar så om att religionshistoriker och arkeologer funnit nya bevis för hur de forntida religionerna influerat och påverkat varandra och hur religiösa föreställningar vandrat från en kulturkrets till en annan. Intressant och viktig vetenskap med andra ord, det underliga är hur rönen presenteras i artikeln.
Vad jag frågar mig är: vad är det som är så häpnadsväckande? Vad är det i Snorre Sturlassons ”beskrivningar och idévärld” som har fått sig en törn? Möjligen kan det vara svårt för den som idag är uppriktigt och innerligt Asatroende att få ytterligare vetenskapliga belägg för att myterna har äldre förlagor – men inte jobbigare än för de judar och kristna som får veta om äldre förlagor till de bibliska texterna.
Det som artikeln gör är att den framställer den fornnordiska religionen som enbart ett hopkok av ”invandrade” religiösa föreställningar: ”både Tor och Oden är hybrider med inslag från romarriket, i Odens fall kanske också från Persien.”
Ett genuint nordiskt hopkok!
Naturligtvis har religioner i alla tider tagit intryck från varandra! Redan som liten fascinerades jag av likheterna mellan de nordiska och de grekiska gudasagorna och anade genetiska samband som sedan tett sig alltmer självklara ju äldre och mer beläst jag blivit. Den nordiska gudavärlden är inte unik för att den består av en samling genuint nordiska element helt utan intryck utifrån – den är unik eftersom den är ett unikt hopkok av föreställningar från när och fjärran, uppblandat med lokala element.
Det mest bisarra är att artikelförfattaren tycks utgå från att de ”invandrade” myterna har någon form av ursprunglighet – som om inte den romerska, den keltiska och den persiska gudavärldarna i sig själva utgjorde hopkok av äldre trosföreställningar!
De fornnordiska gudasagorna och myterna är lika genuina, unika och enastående som de grekiska, romerska, persiska och keltiska gudasagorna och i likhet med dessa ett kulturarv väl värt att bevara!
Intressanta perspektiv! Dock tror jag inte att ”kåldolmsargumentet” och liknande i första hand riktar sig till någorlunda insiktsfulla individer utan snarare till den presumtiva folkmassa som på fullaste allvar tror att Sverige är ett slags statiskt begrepp som haft samma innebörd i tusentals år. Människor som är extremt främlingsfientliga men vars favoritmat är kebabrulle eller kinamat (och som inte ens har vett att meditera över detta faktum). Jag menar: man kan fortfarande vara stolt över sitt kulturarv, men då ska man samtidigt ha det i åtanke att det handlar om just ett hopkok – ett unikt sådant förvisso – men ändock.
H. Stengård: Mig veterligen har kåldolmsargumentationen inte omvänt en enda förvirrad rasist från sin besynnerliga övertygelse. Jag tror snarare att det kollektiva förnekandet av det svenska kulturarvet kan utgöra en grogrund för den typ av osäkerhet ur vilken de främlingsfientliga strömningarna hämtar sin näring. Jag tror också att spottandet på det svenska är rent kontraproduktivt ur integrationsperspektiva och att de flesta som invandrar till Sverige skulle trivas mycket bättre om de fick ta del i firandet av det nya landets storslagna förflutna.
Ja, det ligger kanske något i att det är den nationella identiteten – eller snarare avsaknaden av en sådan – som gör att förvirrade högerextremister slår så blint och urskiljningslöst omkring sig. Och så beskyller de invandrare för att ha tagit något ifrån dem som de i själva verket aldrig har haft. Det förklarar väl inte hela problematiken, men kanske en del av den. Sen tror jag mycket handlar om avsaknaden av nationella trauman, men det är väl en annan historia.
Väl skrivet. Jag är tämligen övertygad om att man, genom att förneka ”svenskheten”, lämnar ett utrymme åt de mentala kalhyggena att fylla. På samma sätt som man lämnar ett utrymme åt deras något mer städade kamrater i SD och ND genom att konsekvent vägra diskutera de problem som uppstår i invandrartäta områden.
På så sätt får de främlingsfientliga krafterna en roll som ”sanningssägare”. Det är illa.
Joshua_Tree: För att inte tala om vilken konstig bild av Sverige som möter dem som invandrar hit, när vi svenskar tar avstånd från vår historia och vår kultur!
Man blir inte svensk förrän man reser härifrån
Och för säkerhets skull ta man sej ett paket gevalia 🙂
Vi är ju ALLA från ett gemensamt ursprung, någonstans långt tillbaka…Ursprung vi vidareutvecklat, förfinat och till slut nationaliserat. Det är absolut värt att bevara och jag tycker det är värdefullt. Själv är jag oerhört stolt över att vara SVENSK, och är glad åt vår historia!
Trolda – stolt Svenska!
Att ett folk förneka sitt eget kulturarv är en sak. Att ett folk förnekar andra folk sin historia och sitt kulturarv är värre. Låt samebarnen få läsa sin historia och kultur i skolböckerna.
Lars-Nila Lasko: Jag förstår inte varför det ena skulle behöva utesluta det andra?
Det är sannerligen paradoxalt, Lars. Det är fint och trendigt att vara ”osvensk”, men samtidigt anser man högtidligt att inte finns något ”svenskt”! Man beundrar européer och asiater för sin kultur, men skäms för sin egen. Arma svensk i reträtt.
Läser med intresse Ditt blogginlägg! Visst är det som Du skriver och det finns massor av exempel på att vi försökt förhindra rasism o invandrarfientlighet genom att förringa det svenska. Det ter sig märkligt i många utlänningars ögon. Varför vågar vi inte vara stolta över Sverige? (Märker att jag knappt ens vågar skriva ordet utlänningar!) Detta vore väl något att ta upp i TV-serien som just nu tar upp det svenska. (Jag har inte sett den men hört om den). Tyskar har ett liknande förhållande till sin flagga, men inte övrigt tyskt tror jag. Flaggan är det lite tabu att använda i festliga sammanhang sedan kriget och den står för något slags mörka krafter. Hoppas att vi svenskar aldrig går med på att överlämna vår flagga så mentalt till sd o nd o andra liknande.
Nu ska jag snart gå in i ett typiskt svenskt nyårsfirande med matlagning – ätande – pratande – fyrverkerier – champagne.
Ha en trevlig nyårsafton o Ett Gott Nytt År!
Inga M: Det där du skriver om Tyskland och deras flagga låter i sanning märkligt eftersom deras nuvarande flagga (den svartgulröda) är Weimarrepublikens flagga med upprinnelse i artonhundratalets vänsterradikala studentrörelse. Den har alltså inget att göra med vare sig kejsartidens Tyskland eller nationalsocialismen vilket torde vara de ”mörka krafter” som man skäms över.
Gott nytt år på dig själv!