Värdet av ett levande kulturarv.

En kidnappad symbolvärld.

Med anledning av ett tidigare inlägg om hur den politiska korrektheten farit fram över de fornnordiska gudasagorna känner jag mig manad att utveckla mitt resonemang kring farorna med att överlåta historien till dem som vill använda den i dolska syften.

Jag känner vrede när jag ser hur vissa element i vårt samhälle, sådana som Josh skulle benämna ”mentala kalhyggen” roffar åt sig symboler och personligheter ur vår historia och gör dem till sina. 

Detta gör mig som sagt vred, men vad som gör mig förtvivlad är när alla välvilliga idioter som vill visa sin avsky mot dessa motbjudande grupperingar väljer att misstänkliggöra de historiska symbolerna och personligheterna, istället för att agera mot dem som lägger beslag på dem.

Istället för att skänka Tors hammare, Karl XII, nationaldagen, ja till och med nationalsången och den svenska flaggan, åt dessa antidemokratiska element som hyllar allt annat än den nordiska frihet som vi besjunger i Dybecks nationalhymn, istället för att skänka alla dessa svenska symboler till dem som vill vårt land ont, borde vi betrakta dem som en del av vårt gemensamma arv. 

Genom att ta avstånd från dem ger vi kalhyggena tillgång till en suggererande symbolvärd de inte skulle vara mäktiga att åstadkomma själva, samtidigt som vi berövar den övriga befolkningen delar av dess kulturarv, samt opolitiska symboler att sluta upp kring.

Att vissa symboler – svastikan är det mest talande exemplet – för alltid blivit stigmatiserade, är självklart, i och med att de tagits upp av någon specifik politisk rörelse som fått alltför stort inflytande. Att svastikan skulle kunna rentvås från sina bruna konnotationer känns ungefär lika troligt som att Hammaren och skäran kommer att kunna brukas som symbol för vänskapen mellan Druider och snickare. Att svastikan gått förlorad ur sin forntida kontext är dock inte ett argument för att överlåta resten av den fornnordiska symbolrepertoaren åt antidemokrater.

De allvarliga konsekvenserna.

Rasism och främlingfientlighet är viktiga problem, liksom segregering och utanförskap. Alltsammans kan emellertid ses som symptom på en betydligt mer djupgående identitetsproblematik, dels hos de rotlösa etniska svenskar som söker sin kulturella tillhörighet i ett land som förändrats till oigenkännlighet från den tid då deras far- och morföräldrar föddes, dels för de invandrade grupper från andra delar av världen, trygga i sin kulturella identitet men osäkra inför det nya land i vilket de ska försöka bygga sin framtid. 

Sorgligt är det att det vanliga i Sverige idag tycks vara att betrakta rasism och integrationsproblem som två isolerade företeelser – utan någon koppling till varandra och utan några underliggande orsaker. På sin höjd görs någon halvhjärtad ansats att förklara motsättningarna med gammal marxistisk skåpmat och ”det kapitalistiska samhällets strukturella ojämlikhet”.

Det som de självutnämnda ”antirasisterna” i sin filantropiska strävan inte inser är att deras ständiga utfall mot den svenska nationella identiteten (den må vara en social konstruktion eller inte) snarast verkar kontraproduktivt både vad gäller bekämpandet av den svenska inskränktheten och vad gäller integrerandet av nyanlända grupper i det svenska samhället.

Låt oss bejaka de positiva aspekterna av den svenska nationella identiteten på samma gång som vi tar avstånd från dess mindre tilltalande sidor. Att lära av historien innebär inte att ta avstånd från allt i det förflutna, utan att dra lärdom från de bitar som ter sig osympatiska för att slippa begå samma misstag om och om igen och sedan ta med sig mer fruktbara komponenter i skapandet av framtiden. 

Väljer vi bort historien kommer någon annan att göra den till sin och finns det inga andra uttolkare kommer han eller hon att ha tolkningsföreträde. Detta hände i Tyskland under första halvan av 1900-talet.