Könshomogen teater gånger två.

Bernardas hus, Uppsala Stadsteater, Bröderna Karamasov, Folkteatern Gävleborg

Jag har två gånger den senaste tiden bevistat teaterföreställningar där de respektive skådespelarensemblerna varit helt enkönade. Något som åtminstone i det senare fallet uppmärksammats av politiskt korrekta recensenter.

Den första av de två pjäserna i fråga var Uppsala Stadsteaters uppsättning av Federico Garcia Lorcas Bernardas hus – med helt kvinnlig rollbesättning. 

Pjäsen är en tragedi som utspelar sig på den spanska landsbygden i början av 1900-talet och kretsar kring den tyranniska Bernarda och hennes döttrar sedan maken/fadern gått bort och Bernarda beordrar åtta sorgeår. Pjäsen är ett kammarspel och handlar i stor utsträckning om Bernardas oförmåga att se sina döttrars behov och drifter – en oförmåga till insikt som obönhörligt leder fram till den tragiska upplösningen.

Männen i pjäsen, främst den lejonlike Pepe Romano som alla döttrarna är förtjusta i – nämns bara i dialogen, men har ändå en central roll i pjäsen som den förbjudna frukt vars ätande raserar den barndomens lustgård som Bernarda reserverat åt sina alltför fullvuxna döttrar innanför hemmets lykta dörrar.

Uppsala Stadsteaters uppsättning av Bernardars hus är stundtals både stark och gripande men saknar inte heller komiska element. Den är dock ojämn och lider av en brist som bara är alltför vanlig inom modern teater och det är att den tenderar att stundtals bli lite väl skrikig.

Den andra könshomogena pjäsen var Folkteaterns i Gävle uppsättning av Dostojevskijs roman Bröderna Karamasov (dramatiserad av Richard Crane ) i det gamla gasklockeområdet i Gävle.

Det finns paralleller mellan de båda pjäserna såtillvida att de båda är tragedier och båda behandlar en syskonskaras komplicerade relation till ensamstående förälder. I bröderna Karamasovs fall rör det sig om den demoniske fadern Fjodor Fjodorovitj Karamasov – en drinkare och en rumlare som planerar att slösa bort sin förmögenhet på skörlevnad och lämna tre äkta söner och en oäkta arvslösa.

Pjäsen skiljer sig en hel del från romanen, inte minst vad upplösningen anbelangar och jag måste säga att jag blev en aning besviken på hur förenklat det moraliska dilemma Dostojevskijs roman ställer läsaren inför kändes i pjäsen. Pjäsens största svaghet (manusmässigt) var den analytiske västerländske brodern Ivan Karamasov – en svaghet som emellertid i hög grad kompenserades av en stark skådespelarinsats av Peter Oscarsson (vilken tillika regisserat pjäsen). Oscarson arbetar med små medel och ett subtilt men talande minspel och övertygar trots rollfigurens kantighet i jämförelse med den litterära förlagan.

Om Oscarson arbetar med små medel så är Rolf Lassgård de stora gesternas man – något man tog fasta på i även denna uppsättning. Lassgård övertygade både som fadern Fjodor Karamazov och som den äldste brodern Dimitrij, vilken slutligen döms för mordet på fadern.

Mats Jäderlund gjorde en stark insats som Fjodor och som halvbrodern Smerdjakov. Minst övertygande var tyvärr Martin Pareto som den fromme yngste brodern Aljosja. Pareto har ett överdrivet teatraliskt sätt som gör att han ofta skjuter över målet.

Ett annat minus med uppsättningen var sånginsatserna. Jag undrar om inte föreställningen skulle ha vunnit en hel del på att man utökad den sparsmakade ensemblen med fyra sångare. Ytterligare ett minus var att den andra akten kändes betydligt mindre genomarbetad än den första vilket gav pjäsen ett ojämnt och framtungt helhetsintryck.

Ett plus för scenografin  som bjöd på flera kreativa lösningar och ytterligare ett stort plus för ljussättningen som verkligen gjorde att den gamla retorten i Gasklockeområdet i Gävle kom till sin rätt.

Slutligen till frågan: Spelade det någon roll att det bara stod män på scenen i den senare pjäsen och bara kvinnor i den förra?

Nej.