ÄLSKOGSVISA
Lysander du är mig en spjuver;
som kalven får tröst vid sitt juver
så söker du ständigt din tröst
vid svällande, snövita bröst.
När flickan hon tar dig i famnen och ger dig
sin längtan, sin eld och sin skälvande kropp
då är du en faun som bredvilligt villigt förser dig
men överger henne när solen går opp.
Små knoppar slår ut när det våras.
Du sjunger om kärlek som såras,
men sårar mest gör du nog själv,
i vårflodens skummande älv.
Du viger ditt liv åt de små herdestunder
du får men åt nymfen blir ingenting kvar,
för du hastar framåt i älskogens lunder.
Dryaderna ropar men Ekot ger svar.
Lysander du är mig en gåta.
Så skön du får skökor att gråta.
Så skön men så irrationell,
i stjärnfallens skimrande kväll.
Du söker det sköna men sen när du får det
så är det helt plötsligt som inte det dög.
Ett guldmynt är vackert för den som åtrår det,
men likgiltigt för den som samlat på hög.
Lysander säg, när ska du lära?
Är isen får tunn för att bära
så skrinnar du framåt ändå.
På vatten kan halvgudar gå.
Vilken gåva att kunna uttrycka sig som Du gör, på ett så vackert språk! Jag har läst flera gånger och kommer att komma tillbaka o läsa igen.
Lars A.
Helt i stil med salig Carl Mikael men vet inte om jag riktigt skulle ställa upp.
Jag är mer typ ” hon kommer ner för ängarna i Sjugare by”.
Men du är en mästerlig poet!
Rut: Jag tackar och bockar!