Uppsving för klimatfrågan.
Den senaste tidens massiva mediala uppsving för klimatfrågan är glädjande men har också fört med sig avigsidor. Jag tangerade vissa av dem i mitt inlägg om Aftonbladets klimatkampanj.
Klimatfrågan har flyttat in, från att bokstavligen ha varit ute i kylan, till debattens finrum. Tidigare rönte miljörörelsen och dess anhängare av överlägsna fnysningar från det politiska etablissemanget och framställdes ofta i debatten som tråkmånsar, domedagsprofeter och rent av fundamentalister.
Den eniga forskarkår som pekade på växthuseffektens orsaker och verkningar fick samma bemötande och konkurrerade i populärpressen med artiklar av lekmän företrädande det ekonomiska etablissemanget i syfte att förringa och marginalisera den klimatfråga som om den togs på allvar skulle innebära massiva omställningar för industri- och transportsektorn och även för privatpersoner.
Att många valde att lyssna på dem som avfärdade klimathotet är kanske inte så förvånande, med tanke på att det innebär den enkla utvägen: man behöver inte ändra sin livsstil och inte heller känna någon delaktighet eller skuld i planets successiva förstörelse. Dessutom innebär ju klimatfrågan, om den tas på allvar: omvälvande och skrämmande framtidsperspektiv. Då är det naturligtvis lättare att stoppa huvudet i sanden.
Nya tider, nya konjunkturer.
Den senaste tiden har situationen förändrats. De politiskt korrekta konjunkturerna har svängt. Det är inte längre industrilobbyn som styr vindriktningen. De frågor som klimatforskare, miljöorganisationer och engagerade privatpersoner länge drivit har äntligen rönt en vidare uppmärksamhet.
Oron i motståndarlägret är naturligtvis stor. Från att tidigare ha avfärdat miljöorganisationer och vetenskapsmän som fundamentalister och extremister har man gjort en kovändning och använder en rakt motsatt argumentation. Tidigare skulle man misstro de som varnade för klimatförändringarna för att de var för få och hade för lite medialt utrymme. Idag ska vi misstro dem för att de är för många och uppmärksammas för mycket. Åtminstone om man ska tro stora delar av den amerikanska högerpressen och deras svenska efterapare
Dessa ”skeptiker”, som de gärna kallar sig själva, vinner anhängare i grupperingar där den politiska korrektheten är ett självändamål – särskilt på Internet – oavsett vilken fråga det är som behandlas.
”Skeptikernas” argumentation.
Den argumentation som förs grundar sig huvudsakligen på misstro utifrån två grunder: dels att den är otrovärdig eftersom det råder konsensus i frågan. Detta menar skeptikerna bero på ”masspsykos” och den andra går ut på att lyfta fram små enskilda exempel som tycks motsäga klimatargumenten – utan att se dem som en del i de större sammanhangen.
Ytterligare en orsak till mångas misstro mot klimatfrågan är att de avfärdar den som ”vänsterpropaganda” – att vänstern skulle ha hittat på frågan för att försvåra för företagarna. Till denna grupp vill jag ställa frågan: Är jorden vi bor på och våra livsbetingelser en fråga som bara berör dem som bekänner sig till det politiska vänsterblocket? Kan klimatfrågan, med dess vidsträckta konsekvenser för alla människor (och övriga arter) reduceras till en fråga om ägandeförhållanden?
Var det inte så att Sovjetunionen var en av de mest miljöovänliga stater som funnits? Är inte hela det gamla östblocket fullt av exempel på stater med ett vänstersystem, vars tunga industri, besprutnings- och bevattningssystem tillhört världens mest miljöfarliga liksom Förenta Staterna gör idag. Är inte allt detta sammantaget argument för att en långsiktig och ur miljöhänseende hållbar politik inte har något som helst att göra med positionen på den politiska höger- vänsterskalan?
Till de skeptiker som bekänner sig till den politiska inkorrekthetens kritiska falang vill jag bara fråga: var fanns ni när det var vi som stod utanför och försökte påverka den allmänna opinionen. Då när den som brydde sig om planetens och vår gemensamma framtid betecknades som extremist.
”…den är otrovärdig eftersom det råder konsensus i frågan. Detta menar skeptikerna bero på ’masspsykos'”
Det är ju givetvis inte konsensus /i sig/ som är misstänkt. Det är hur folk är så oresonligt rädda för en eventuell framtid, som är högst osäker. Man vet inte hur några graders temperaturhöjning kommer att påverka oss, men ändå är man beredd att göra nästan vad som helst för att undvika den.
”…den andra går ut på att lyfta fram små enskilda exempel som tycks motsäga klimatargumenten – utan att se dem som en del i de större sammanhangen.”
Jag håller med om att anekdotisk bevisföring inte är särskilt trovärdig. Det är förstås just vad det är när Al Gore visar bilder på en ko som dör i öknen, eller ett hus som sjunker i sank mark nångonstans. Såg du första delen i ”Planeten” på SVT häromdagen? Där finns det gott om sådana exempel.
”…vänstern skulle ha hittat på frågan för att försvåra för företagarna.”
Vänstern har knappast hittat på frågan, bara tagit den till sig och använt den i sin sedvanliga kritik av företagande. Vad tror du förresten om sambandet mellan murens fall/kommunismens död och det intresse vänstern började tillmäta miljöfrågorna i början av 1990-talet?
”världens mest miljöfarliga liksom Förenta Staterna gör idag.”
I vilken mening är USA världens mest miljöfarliga? Är det industrin, jordbruket, eller växthusgaser du tänker på? Industrin i Kina är väl ändå värre, och jordbruk i sydamerika som baserar sig på skövling av skog har ingen motsvarighet i nordamerika.
”miljöhänseende hållbar politik inte har något som helst att göra med positionen på den politiska höger- vänsterskalan?”
Så bör det rimligtvis vara, men hur är det i verkligheten? Vilken politik bör man föra? De olika svaren på den frågan kan alla placeras på den politiska skalan.
Fredrik:
”en eventuell framtid, som är högst osäker.” – Jag hänvisar till nämnda konsensus i bland klimatforskarna.
ang. den anekdotiska bevisföringen så syftar jag på att de så kallade skeptikerna istället för att se planeten som en helhet väljer att lyfta fram små enskilda exempel som vid en första anblick sägs motsäga den allmänna trenden – till exempel att vissa delar av den antarktiska ismassan växt – för att skapa tvivel om en entydig utvecklings autencitet.
”sambandet mellan murens fall/kommunismens död och det intresse vänstern började tillmäta miljöfrågorna i början av 1990-talet” – det är inte bara vänstern som börjat intressera sig för miljöfrågorna. Att alltfler vaknat upp och engagerat sig (oavsett partifärg) är ganska självklart med tanke på att tillståndet förvärrats och att forskarna hela tiden fått mer belägg.
USA är den enda industrination som inte skrivit på Kyotoavtalet. De är den enskilda nation som släpper ut mest koldioxid och andra växthusgaser, använder mest gödningsmedel i jordbruket och släpper ut mest industriutsläpp. De handlar med utsläppskvoter och bryter medvetet mot internationell miljölagstiftning eftersom bötesbeloppen är så skandalöst låga. Att avverkningen av regnskogar i tredjevärlden är fruktansvärd förtar på inget sätt USA:s roll som den enskilt mest bidragande nationen till en rad av de stora miljöproblemen.
Den politiska höger- och vänsterskalan är defacto inte tillämpar på miljöfrågorna eftersom den enbart berör ägarförhållanden.
Höger och vänsterskalan är i allra högsta grad tillämplig eftersom det är kollektivisterna som vill bestämma över allas egendom även om någon annan äger den.
Kyotoavtalet är ett stort fiasko.
Kina och Indien har båda en GDP- ökning av runt 8-10 procent varje år och dessa båda länder är undantagna från Kyotoavtalet. Ökningen av utsläpp från dessa två länder överskuggar all minskning i resten av världen även om alla följer avtalet. Nu förhåller det sig dessutom så att nästan ingen av de som undertecknade har levt upp till sitt löfte att reducera till 1990 års standard. Hör och häpna! Vissa länder har dessutom ÖKAT sina utsläpp mera än USA som inte band sig vid avtalet. De länder som ökat kan inte anklagas för att ledas av G. Bush eller vara offer för oljekompaniernas kampanj.
Berit: Det är uselt av de länder som ökat sina utsläpp, det håller jag med om. Det är lika uselt att USA som är den enskilt största förorenaren, vägrat ansluta sig till avtalet.
Som grund för Kyotoavtalet användes amerikansk forskning under ledning av klimatologen Michael Mann. Hans temperaturkurva i form av en hockey klubba, som visade temperaturen under de senaste 1000 åren ansågs robust och oantastlig. När sedan mekanismerna bakom Global Fördunkling presenterades, tvingades Michael Mann retirera och hävdade nu, att den av människan framkallade växthuseffekten var överskattad. Vad säger det om trovärdigheten för Kyotoavtalet?
Om Kyoto genomförs till punkt och pricka är det möjligt enligt optimister, att temperaturen kan påverkas med så mycket som 0,1 grader Celsius. Till en kostnad av 5000 -8000 miljarder dollar. Jag betvivlar, att det är kostnadseffektivt. Kanske det rentav är bättre för mänskligheten att bekämpa världsfattigdomen genom att öppna upp för mer frihandel, satsa pengar på att bekämpa malarian eller AIDS – HIV.
nej!!!!!
jag behövar fakta om sydamerika inte något jävla tjafs om din mamma