Det finns några stycken uttryck som jag har lärt mig att hjärtinnerligen avsky sedan jag skadade mig i bilolyckan den 6 augusti i år. De två mest frekvent förekommande är ”det kunde ju ha gått så mycket värre”och det om ”tur i oturen”.
Jag begär inte att man ska gå runt och tycka synd om mig, allra minst att människor som egentligen inte bryr sig ska göra det. Vad jag avskyr är dock när människor låtsas bry sig men helt uppenbart inte gör det. De två ovan nämnda uttalandena är tydliga indikatorer på att så är fallet.
Visst har det hänt att även närstående och uppriktigt engagerade personer någon gång undsluppit sig ett ”et kunde ju ha gått så mycket värre”. Skillnaden är dock att detta uttalande inte kommer som deras första reaktion – det kommer först när de tagit in skadan, dess omfattning och vad den innebär och sedan lagt till den ytterligare dimensionen av att alltsammans kunde ha haft en än mer fasansfull utgång.
När någon som man knappt träffar eller rent av träffar för första gången kläcker ur sig ett ”tur i oturen” är det ett förminskande och ett trivialiserande på gränsen till förakt. Då är det bättre att de inte säger något alls.
Att vuxna människor blir illa berörda och har svårt att hantera andras skador och olyckor är omoget men ganska begripligt. När de sedan omsätter denna sin egen ångest i privata försvarsmekanismer genom vilka de försöker förminska skadan, skadans omfattning eller rent av den skadade känns det rentav förolämpande.
För om det inte var frågan om ett sätt att trivialisera hela situationen, om det var så att ”tur i oturen”-människorna verkligen hade ett sådant perspektiv på tillvaron – då måste de ju ständigt gå runt och glädjas åt att det inte går värre för dem än vad det gör. Man får nästan lust att följa en sådan människa genom vardagen och varje gång små förtretligheter inträffar – när smörgåsen ramlar med den bredda sidan ner eller datorn hänger sig precis innan de hunnit spara sin uppsats – utbrista i ett ”tur i oturen” eller ”det kunde ha gått so mycket värre!”.
Intressant, jag som fällt det någon gång. Men nu vet jag bättre. Men…ibland tänker jag att den där grå starr operationen gav mig ett annat syn på livet, att uppskatta det man har lilla kvar i livet. Ja.
Anne-Maj : visst blir man ödmjuk och lär sig uppskatta livet när man genomgår något svårt och rentav balanserat på randen av avgrunden. Men när folk vill förringa ens svårigheter känns det knappast bättre. Därmed inte sagt att jag menar att det var vad du gjorde.
Ja precis.
instämmer – jag har haft en riktig depression (flera år sedan nu, men jag glömmer det aldrig) och den värsta kommentaren var typ ”ta dig i kragen” eller ”ryck upp dig”, en frisk person som aldrig varit med om ngt liknande kan aldrig förstå vad det är att inte orka, när apati, håglöshet ligger som en våt filt över kroppen och effektivt tar bort varje gnutta av positivitet. Jag kom ur det med hjälp av medecin som jag åt under fyra månader, tack och lov behövdes inte längre än så.
Josephine i Haag: Människor kan vara så förbannat okänsliga – till och med sådana som påstått sig stå en nära…