Så har jag sett de två första avsnitten i Sveriges televisions dokumentärproduktion Planeten. Planeten är en del i det massiva uppsving för klimatfrågan som jag redan har skrivit en hel del om. Det rör sig om sanningar som inte kan sägas för många gånger – åtminstone inte innan de övervunnit den skeptikernas opinion som upprätthåller det slit- och slängbaserade konsumtionssamhälle vars verkningar dagligen och stundligen förvärrar planetens ohälsa.
Särskilt obehagliga att konfronteras med var utsikterna av att Kina, som idag är världens snabbast växande ekonomi, inom kort kommer att kunna tillägna sig en västerländsk levnadsstandard – och vad detta skulle innebära i ett miljöperspektiv om också kineserna ska göra om alla de ur ett ekologiskt/klimatologiskt perspektiv förödande misstag som vi i västerlandet gjort under snart ett århundrade.
Jag har således inte något att invända mot vad som sägs i de första avsnitten i serien. Jag tänkte dock dröja något lite vid hur man säger det.
Det tycks gå en trend inom dokumentärfilmsvärlden, och inte minst inom den miljöorienterade dokumentärfilmen, att man uppläggsmässigt närmar sig musikvideons hetsiga koncept. Det ska vara ett högt tempo med snabba klipp stup i ett och tvära kast mellan vitt skilda angreppspunkter på ämnet.
Just dessa tvära kast och snabba klipp upplevde jag som en svaghet i det första avsnittet av planeten. Särskilt de snabba bytena från ett tema till ett annat utan någon som helst förklarande övergång. Jag misstänker att tanken är att man skall gripas av en känsla av att allting hänger ihop, utan att filmmakarna ska behöva förklara det närmare. Jag är övertygad om att filmen skulle ha vunnit på om man var tydligare med varför man hoppade från ett ämne till ett annat.
Ett så mossigt och gammalmodigt grepp som en berättarröst skulle ha kunnat hjälpa upp filmen vad tydligheten anbelangar – men då finns naturligtvis risken att den hippa rockvideokänslan går förlorad.
Jag tror också att filmen i sin helhet skulle ha vunnit på ett något lägre temp. Inte så att jag menar att man nödvändigtvis borde ha minskat mängden information som klämts in på de 52 minuterna, utan snarare att man genom en lägre klippfrekvens kunnat skapa illusionen om ett lägre tempo och en tydligare kontinuitet.
Mitt helhetsomdöme om det första avsnittet av Planeten blir emellertid klart godkänt, ett betyg som emellertid hjälps upp av frågans egen dignitet och relevans.
det är din mamma som är med i skrivarcirkeln, inte sant? hon skrev om olyckan i sin blogg. Skönt att du klarade livhanken. *cyber-kram*
Josephine i Haag: Jag är inte bekant med skrivarcirkeln, men det stämmer nog. Jo, visst är det skönt att jag klarade mig, men nu är det en lång rehabilitering mot en oviss utgång som gäller.
Jag missade första avsnittet av Planeten, men såg avsnittet igår. Jag reagerade också på sättet de framförde budskapet, gillar inte hets och jobbiga MTV-videos. Fast i gårdagens avsnitt kände jag att det blev bra. När den indiska programledaren uttryckte något om ”design to kill” (jisses vad mitt minne är dåligt, men Du förstår nog vad jag menar) gick det extra hårt in i hjärtat när man fick se de indiska arbetarna i sina miserabla arbetsmiljöer. Såg Du ”uppdrag granskning” när de granskade underleverantörerna till leverantörerna av varor till Indiska, JYSK och Ica? Kusligt, kusligt. Ett mycket bra program.
Visst är Planeten en ambitiös satsning. Nu har jag bara sett första delen eftersom jag inte tyckte att det var så banbrytande och unikt som SVT vill göra gällande.
Miljöfrågan har plötsligt fått så stort genomslag överallt i filmer, i TV och radio, i tidningar och böcker. Tipsen om vad var och en av oss kan göra för att rädda världen är många.
Varför först nu?
Det kanske är pga att orkan-säsongen (Ivan, Katrina, Wilma och allt vad de heter) närmar sig och vi har haft (och kommer att få) vår beskärda del med en och annan Gudrun till… och alltfler faktiskt lägger märke till att vädret är helt åt skogen med 18 plusgrader eller mer i mitten av November? och att vi faktiskt inte har haft några rediga vintrar sedan typ 1985?
nej, jag vet inte, jag bara spekulerar.
———————————–
om jag inte längre kunde spela…. Hemskt. Jag skulle ändå kämpa, spela det lilla som går bara för att få höra tonerna… (tvärflöjt).
Vad gäller snabb klippteknik så välkomnar jag den, om den fyller sitt syfte. I det här fallet tror jag syftet är att inte koppla ihop miljödokumentär med mossighet. För de som redan är insatta, de som redan är en del av opinionen, tittar ändå på en sådan här dokumentär. Det viktiga är att nå dem som inte bryr sig tillräckligt. Snabba klipp innebär snabba färdigtuggade små bitar information, vilket gör ämnet tillgänglig för dem med små marginaler av motivation.
Skulle mannen som skrev ”the ghost of ’lectricity howls in the bones of her face” kunna vara överskattad? 😉
Cleo: Nej, det missade jag tyvärr. Jag brukar kunna bli så upprörd av den typen av program, så det kanske var tur att jag missade det.
Karin: Jag tror att förklaringen står att finna i det gamla folkliga talesättet: ”Sent skall syndaren vakna!”
Josephine i Haag: Ja det är en oerhört stor vånda för mig. Som tur är så kan jag ju fortfarande sjunga och omger mig med duktiga musikanter. Utan dem vore det ett totalt mörker.
Dott: Du verkar liksom dokumentärmakarna anse att gränsen mellan de som gillar snabb klippning och musikvideostuk och dem som inte gör det sammanfaller med gränsen mellan de som tillhör ”miljörörelsen” och de som står utanför. Personligen tror jag att många redan miljöengagerade gillar stuket, medan en hel del ”oinvigda” stör sig lika mycket på den som jag gör.
Axel: Du har en poäng. Jag måste dock säga att jag föredrar när mr Zimmermans låtar sjungs av andra artister…