I helgen har jag ridit för första gången sedan bilolyckan.
Det var visserligen knepigt, både att hålla tyglarna med bara en hand och att hitta balansen i kroppen – man kanske inte tror att det spelar så stor roll, men det är helt annorlunda att hitta tyngdpunkten när en arm är oanvändbar och fixerad vid kroppen.
Det hela förlöpte dock betydligt smärtfriare än vad jag hade väntat mig och det var en stor befrielse att åter sitta upp på hästryggen.
Jag kan inte tänka mig något annat färdmedel som skulle göra samma rättvisa åt ett frostigt svenskt skogslandskap i novembersolen.
Vem rider i år på gungande mo
för Munga gård och Pungmakarbo?
Han vickar på sitt smala sto
och gnyr och ropar ptro.
För länge du satt vid bok och latin,
du är stel av spatt och blek som ett svin,
men rid dig röd i stormens vin,
rusthållar Fridolin!
för Munga gård och Pungmakarbo?
Han vickar på sitt smala sto
och gnyr och ropar ptro.
För länge du satt vid bok och latin,
du är stel av spatt och blek som ett svin,
men rid dig röd i stormens vin,
rusthållar Fridolin!
– ur Hästkarlar, Erik Axel Karlfeldt
Vad härligt det låter. Själv kan jag inte rida trots att jag är uppvuxen i en hästfamilj (min mamma fick benet avsparkat och eftersom jag är yngst fick jag inte börja rida) Min syster har en vacker arab, han är så fin när ha springer, vilken svansföring och såå elegant! Till sällskap har hon en liten shettis, inte lika graciös (!) men väldigt charmig. Shettisen vågar till och med jag rykta och krama och pussa på nosen. 🙂 Grattis till ridturen!
Förlåt, MULEN menar jag! 😉
PS Ang Din kommentar på min blogg. Jag har hela serien ”På spaning efter den tid som flytt” och tänkte läsa dem för några år sedan, men jag tyckte det var så långsamt och alltför långa miljöbeskrivningar, så jag gav upp. Kanske dags att ge Proust en chans igen…
*skrattar jättemycket*
Du är skön du 😉
Va? Rider du? Modigt! Jag skrattar när jag läser dikten av karlfeldt, jag har en annan variant av hästdikten i min kursbok. Måste kolla den och skriva in.
Hästen kan vara en underbar medhjälpare vid rehabilitering. Jag förutsätter att du rider på en psykiskt stabil och välutbildad häst, Lars Anders.
Cleopethra: Jag tycker absolut att du ska ge Proust en ny chans. Det är en långsam och svårforcerad text med sina många och långa utvikningar och sin krångliga meningsbyggnad, men den ger myckret tillbaka om man tar sig an den.
Roomservice: Men inte fullt så skön som den fiskande hr Kirchsteiger?
Anne-Maj: utdraget är ur slutet av dikten, som i sin helhet är tämligen lång. Förmodligen innehåller din kursbok de första stroferna.
Karin: Ja, hon är stabil, närmast sävlig till sitt temperament, vilket känns skönt. Till skillnad från den betydligt eldigare varelse jag ridit tidigare men som jag inte riktigt vågar mig på i nuläget.
Hästen är ett bra färdmedel i novembersolen och frosten, det har du alldeles rätt i. Inte har jag någon häst och inte har jag varit hästintresserad tidigare… men nu är jag det. Men av intresset blir det ingen häst, det närmaste jag kommit är två hundar 🙂
Önskar att jag kunde rida och ta sådana turer som du skriver om. En dag kanske…
Grattis till framsteget! Hu, vad jag längtar ut. Datorn är en förfärlig (hatkärlek) elektronisk boja.
Nina på Johangården: Hundar är inte fel de heller! Vilken ras? Angående det spirande hästintresset: har ni inte plats för en stallbyggnad på Johangården?
frktjatlund: Man bör skära ner på sitt teknologianvändande när man känner sig bunden av det. Själv ser jag till exempel nästan aldrig på teve.
Men så kul med en ridtur.Förstår din ”osäkerhet” i o m skadan men det fungerade ju!!! Ge dig inte .. man kommer på andra knep, och hästarna förstår mer än man tror gällande ”hjälperna”.
Lycka till DIG!!!
Mina hundar är blandraser, en tik och en hane. Du kan se dem under kategorin ”Ninas hundar”.
Här på den lilla Johangården där jag har min dator finns inte plats för något stall… däremot på den stora Johangården i norra Jämtland. Där kan vi ha hur många stall som helst…
Ca: Tack så mycket!
Nina på Johangården: Törs man fråga var i Jämtland? Min familj har en stuga i västra Jämtland. Tillbringade mycket tid som barn där.
grattis! 🙂
Josephine i Haag: Tackar!
Mja, hur ska jag förklara… Det är en knix på Jämtland vid nordvästra gränsen mot Västerbotten… en bit som pekar som ett finger mot norr… där någonstans i närheten finns jag ibland.
Mer vill jag inte förklara här i bloggen.
Nina på Johangården: då lär det inte vara i krokarna av vår stuga i alla fall, den ligger nära gränsen mot Norge.
Erik Axel har då diktat om det mesta i tillvaron. Vilken enastående passande strof! Undrar om han någonsin red själv? Han ser ju så ängslig ut på de bilder jag sett.
En liten tant: Jodå, nog redan han allt. Jag har sett flera bilder på Karlfeldt till häst. Han ser dock lika stel ut i sadeln som stående på landbacken!
”En vinghäst av grekiska formen
är ädel och stolt, vill jag tro.
Men hellre jag rider i stormen
ett hingstföl av fjällbygdens sto.”
– Ur ”Min sångmö är icke av Pinden”, Fridolins Lustgård och dalmålningar på rim.
Nu har jag hittat det jag tänkte på.. Det var inte den utan helt annat och av annan författare!
Och Jonte han fumlade
druligt med tömmen,
och Brunte han drumlade
framåt i drömmen,
han stötte, han stracklade
– hölasset vacklade
fram utmed strömmen.
Del av Jonte och Brunte
Ur Guitarr och dragharmoika (1891) Gustaf Fröding
Anne-Maj: Frödings debutsamling är inte fy skam den heller!
Jag har nio mil till Norge från där jag håller till i Jämtland.
Nina på Johangården: Men det är inte i närheten av Kall förmodar jag?
The information I found here was rather helpful. Thank you for this. http://www.flryanair.org/uomo