det mörka och dolska.
Därute har snögat.
På håll hörs en polska
som spelas på krogen,
men här uti skogen
där grenarna darra
i kyliga vinden
som biter i kinden
hörs sulorna knarra.
Så stolta och raka
går de som har svurit
att ej gå tillbaka
förrän de har skurit
ett sår i rivalen
så djupt att i salen
på krogen när budet
om scenen förkunnas
skall luft som förtunnas
va det enda ljudet.
En oredig träta
som vinet gjort värre,
så lätt att förgäta
om inte en smärre
skymf levererats
och en provocerats
till blodtörst i kvällen.
En handske blev kastad,
förbittrad, förhastad
och så kom duellen.
De leker med döden.
Vart andetag ångar
som eldat av glöden
hos tjuren som stångar
ihjäl matadoren,
så mördaren får en
hämnd han förtjänar.
”Ja världar må rämna
men nu skall jag hämna
den, hur du än spjärnar,
den orätt jag rönte
och flickan du kränkte!”
och den lagerkrönte
poeten han sänkte
sin värja vid orden
och sjönk strax till jorden
när blänkande, kalla
spetsen på stålet
nådde till målet,
helt tyst sågs han falla.
Och ensam gick knekten
tillbaka till krogen
med blodstänk på dräkten.
Därute i skogen
låg skalden som stupat
och handen han kupat
kring den hans mest kära
klenod, medaljongen
han fick enda gången
han kom henne nära.
Men knekten fick flickan,
nu firas kalaset.
Han lyfter från brickan
det bräddade glaset.
Man skålar på krogen.
Därute i skogen
har snön börjat falla
helt tyst över liket.
Störst skald uti riket,
snart glömd utav alla.
Du skriver så bra!
Men goddag, det var fruktansvärt länge sedan(minns Ledin och dresman). Fortfarande dessa väldigt långa man helst vill höra och helst läser två gånger. Fint är det, man dras in.
Robban: Tack så mycket!
Anonym: Tack även du, men vad menar du med Ledin och Dressman?
Undrar om du känner och har uppträtt hos min vän Klaus på Ekocaféet???
Annaa M: Jag måste tyvärr svara nej på båda dina frågor. Jag har dock träffat mannen i fråga vid något tillfälle way back.
tänkte på Karlfeldt och Fröding,
din stil är trevlig 🙂
Josephine i Haag: Jag bugar och bockar mig.
Oj då, jag råkade visst glömma identifiera mig senast. Anonym var alltså jag. Och det där med Ledin och Dressman har du kanske glömmt. Vi har talats vid förut, jag tror det började med en Magnetic Fieldslåt och slutade med att jag inte riktigt orkade med din något aggressiva argumentationsteknik. Nånstans däremellan fanns Dressman och Ledin som roten av all ondska.
Ringer det någon klocka?
Anna-Frida: Jo, nu klingar ett helt klockspel. Jag minns att du tyckte att det var jobbigt när man argumenterade emot dig. Men jag minns också att du var rätt kul att konversera med dessförrinnan.