Jag introducerar i och med detta inlägg en ny kategori här i bloggen: Folkvett. Under denna rubrik kommer jag att placera inlägg som i första hand riktar sig till de av våra medmänniskor som i vardagen, för att citera vår käre landshövding här i Uppsala, Anders Björck, borde lära sig att ”veta hut, sjufaldigt hut!”
Den första lektionen i vanligt hederligt folkvett här i Slottet i saknadens dalar handlar om vett och etikett vid övergångsställen. Som den inbitne fotgängare jag är frekventerar jag otaliga sådana övergångar dagligen och stöter ideligen på en företeelse som så sakta har kommit mig att bli alltmer irriterad.
Många övergångsställen har separata övergångar för fotgängare och cyklister. Dessa är utmärkta med särskilda streck i gatan, men har också sina egna ljussignaler med tillhörande tryckknappar på lyktstolparna. Detta system är inrättat för att cyklister, vilka som regel passerar gatan snabbare än fotgängare, skall störa biltrafiken så kort stund som möjligt, vid de tillfällen som det endast är cyklister vid övergångsstället.
Ofta händer det emellertid att man som fotgängare anländer till ett övergångsställe samtidigt eller strax efter en cyklist och att cyklisten hursomhelst befinner sig närmast knapparna som aktiverar övergångsställets ljussignaler. Det naturliga är då att cyklisten, som klart och tydligt ser fotgängaren som också ska passera övergången, trycker på fotgängarknappen, vilken aktiverar såväl fotgängarnas som cyklisternas signaler.
Är detta då vad cyklisterna i regel gör? Nej, min erfarenhet säger att de flesta cyklister, trots att de ingenting har att förlora på att trycka på den andra knappen, trycker på den som enbart aktiverar cykelöverfartens ljussignaler, således tvingande närvarande fotgängare att gå fram till stolpen och själva trycka på knappen. Ibland medför detta också att fotgängaren inte hinner, att den gröna signalen enbart tänds för cyklisterna och att fotgängaren således har att välja mellan att antingen skynda över gatan med andan i halsen eller att helt enkelt vänta till nästa runda.
Denna många cyklisters nedlåtenhet att, utan något ytterligare besvär för dem själva, bistå sina medmänniskor i så många vardagliga situationer vid övergångsställena är en inskränkthet som, eftersom den inte gynnar dem själva, inte ens kan kallas för egoism. Det rör sig alltså helt enkelt om brist på vad som i äldre tider kallades för folkvett.
Skämmens i Uppsala cyklister som vidmakthåller detta oskick!
Cyklister saknar i många fall just grundläggande folkvett. Jag uppmärksammade detta framförallt under min tid som fotgängare med tvillingkärra alternativt enkelkärra med två förskolebarn gående bredvid.
Cyklister anser att då cykelbana saknas är gångbana/trottoar deras naturliga körbana. De tycker dock inte att man behöver anpassa farten efter övriga trafikanter på dessa. Sålunda anser de sig använda sig av erforderligt folkvett när de ett par meter bakom ovan beskrivna ekipage ilsket plingar på sin klocka och väntar sig att nämnda ekipage snabbt ska kasta sig åt sidan för att icke dämpa cykelns hastighet. Observera att det inte spelar någon roll om cyklisten är en 13-årig slyngel eller en förälder med dubbla barnsitsar. Slyngeln har ju åkt bakpå och lärt sig fasonerna med vällingen.
När cyklisten skulle in och handla i t ex en av de små trevliga grönsaksbutiker som fanns i de mycket cyklisttäta stadsdelarna Masthugget och Majorna, där vi brukade stryka fram längs husväggarna för att icke riskera bli nedmejade, så var den självklara parkeringsplatsen på tvären över trottoaren mitt framför butiksdörren. Fortfarande oberoende av ålder och kön, men jag kan ge en liten vink om att det var fler vuxna småbarnsmorsor än tonårsslynglar som handlade i nämnda butiker.
Min egen teori om detta beteende, framförallt bland de vuxna, är att de tycker sig göra en så stor miljögärning genom själva sitt cyklande att de därmed ska få hålla sig i en ständig gräddfil. Vi gångtrafikanter är en sämre sort som egentligen bara är på väg till eller från våra bilar och därför bör lära oss veta hut. Framförallt flytta på oss.
Ska påpekas att ingen gång, då jag framfört klagomål på t ex begränsad framkomlighet just vid grönsaksbutiker eller stor fara för mina barn vid för hög framfart, har jag fått mottaga minsta ursäkt. Utom möjligtvis från någon 13-årig slyngel.
Cyklister är avskum som saknar självbevarelsedrift. Har otaliga gånger fått tvärnita vid obevakade övergångsställen för att en cyklist dödsföraktande kastat sig ut i gatan – och sen har h*n mage att blänga surt på mig. Jag vet inte om det är frigolitpottorna de har på huvudet som får dem att känna sig odödliga – själv anser jag att nämnda frigolitpottor borde vara skäl nog att köra över dem. 😉
Annaa M: Jag känner igen flera av dina erfarenheter, inte minst den om hur medelålders cyklister agerar. Det var en intressant teori du hade om att cyklister anser sig ha rätt till vad som helst för att de är miljömedvetna. Säkerligen ligger det något i den. Mest von oben tycker jag att de cyklister är som demonstrativt bär cykelhjälm.
Joshua_Tree: Cyklisternas dödsförakt är extra påtagligt här i universitetsstaden, där total anarki råder i trafiken. Rörande frigolitplattorna så tror jag att de är ett led i samma typ av överlägsna förnumstighet som Annaa M redogjorde för i sin kommentar ovan.
Jag slutade cykla i stan för att jag inte ville klumpas ihop med gruppen cyklister. Varje dag möter jag och blir omkörd av cyklister, som använder trottoaren. Speciellt om de cyklar mot trafiken.
Sen är det ett mysterium att folk använder hjälm. De har ju uppenbarligen inget att skydda.
frktjatlund: Helt uppenbart vill de ge sken av att de har något att skydda!
Jag måste klagande delge att det äro de fega krakar till fotgängare som inte törs korsa gatan utan att invänta grön gubbe, som äro de största trafikskurkarna. Att utan särskilt hindrande handikapp onödigen hindra bilister genom att trycka för så kallad ”grön gubbe” anser jag vara en skam för allt vad råg i mänsklighetens rygg heta, och kosta vår miljö många kilogram i utsläppt koldioxid var år, då bilar stå och vänta under tomgång.
Jimmyroq: Att dagligen och stundligen riskera liv och lem genom att kasta sig ut i trafikerade gator kan väl ändå inte vara lösningen på utsläppsproblematiken?
Alla bör dra sitt strå till stacken på det sätt som passar envar bäst. Själv använder jag sedan många år tillbaks denna metod och är fortfarande vid ytterst sunda vätskor. Gott omdöme räddar fler liv än gröna gubbar!
Jimmyroq: Jag ska väl inte sticka under stol med att jag gör på liknande sätt själv, vid mindre trafikerade korsningar. Att rusa ut i gatan under rusningstrafik vore dock både dumt och onödigt. Tilläggas bör att många fotgängare helt enkelt inte kan skynda på det vis som krävs för denna metod. Äldre till exempel.
Jag bor i en stad som erövrats av cyklisterna och jag kan inte annat än hålla med en del av ovanstående skribenter. Cyklister är generellt en trafikfara med dåligt folkvett.
Har ett sådant trafikljus nedanför där jag bor… intill finns även ett äldrebeonde. Problemet där är att åldringarna inte förstått fenomenet med olika knappar och 90% av gångerna trycker på den för cyklister och sedan blir stående mitt i gatan för att vänta på nästa omgång.
(här sitter dock knapparna på varsin sida av övergångstället H/V)
Girl Goes Mom: Cyklistknapparna är ett oskick – hade det inte varit för att de förhindrar en del onödig tomgångskörning så hade jag tyckt att man borde avskaffa dem.