Barrikadsång
Text: Verner von Heidenstam
Musik: Lars Anders Johansson
Musiker: Lars Anders Johansson, Thomas von Wachenfeldt och Tomas Söderlund, live i Spiksmedjan, Gränsfors Bruk, 17 juli 2018.
På väggen hänger sen forna år
en rostande änterbila.
Hon rycker i spiken. Hon törstar till sår,
Hon tröttnat vid krämares vila.
Oss kallar ej krigets gycklarehorn,
ej soldade knektars: dräp!
Upp, bröder, i kyrkornas torn
med handen om klockornas rep!
När svultna se kvarnarna mala,
få yxorna tungor att tala.
Gån ut, gån fram! En stund som ej vet like
sin heta färg på våra kinder satt.
Med yxor timras ej det godas rike,
vi bygga hämndens för en enda natt.
Glöm fadern, som sitter på tröskeln kvar,
glöm hustrun vid vaggan där hemma,
ty högre än maka och barn och far
dig ropar klockornas stämma!
Vi stjäla ej kronor. Vi skifta ej land.
Vi komma med domens eld
till ett skrattande rövareband,
som tronsatt skymning och väld.
Väl tjugu klockor bevingas
som skulle till kungsorg ringas.
Hör, yrväckt brandvakt skrämd i luren tutar.
Knyt vid en rakas skaft, som varje ser,
en sönderskjuten skjortas röda klutar.
Bär högst, bär främst vårt glödande banér!
I döttrar, som flydden ur modershus
och vid kärastens skuldra dröjden,
i edra hjärtan där flammar den ljus
den heliga lågan av höjden,
den kärlek som offrar besinningslöst
och aldrig köpslår om lön.
På fålar, som sporren klöst,
församlens i tumlets dön
med rivna banéret på armen
och linnet slitet från barmen!
Hur lyckligt somnar den, som tio gånger
i bröstet stungen som en hjälte dog!
Vi följa er och våra yra sånger
likt åskor rulla genom yxors skog.
Upp, bröder, och skriven i natt med blod
vad skalderna skrevo med tårar!
Lyft, vilda, oändliga människoflod
de fallna på kransade bårar.
Tag stolar, tag pallar, tag spadar och spett!
De stenar i gatan ni lagt,
de stenar ni trampat i svett
likt falkar trängta till jakt.
Häll tjära ur brinnande bäcken
på hopade bolstrar och täcken!
Jag svindlar. Fram! Se viftningar från husen!
Ett tak av lågor över staden välv
och stryp i rök, ni trasbanérets tusen,
en tid, som dör föraktad av sig själv!