Träden fläktar, Karl XII stirrar…

Den 30 november.

Idag är det den 30 november – det datum som, 1718, Sveriges konung Karl XII stupade i en löpgrav utanför Fredrikstens fästning vid Halden i Norge, efter att ha tillbringat hela sitt vuxna liv i fält. Karl XII är en av de mest, ja kanske den allra mest omtvistade personen i Svensk historia. Redan i sin samtid väckte han stort uppseende och den första (oerhört entusiastiska) levnadsteckningen skrevs faktiskt av Voltaire.

Sedan dess har krigarkungen gång på gång lyfts fram ur Riddarholmskyrkans skuggor och dammats av för att användas som slagträ av en eller annan intressegrupp. Hans anseende har skiftat med de politiskt korrekta konjunkturerna och han har än hyllats, än släpats i smutsen.

Kring det förrförra sekelskiftet glorifierades Karl XII som ett led i den nationalromantiska strömningen, men det förekom också en hel del kritik. Den militaristiska högern gjorde honom till galjonsfigur, och vissa vänstergrupperingar använde honom som skräckexempel.

Något av en liknande strid fast flyttad från den intellektuella och kulturella debatten till marginella ytterlighetsgrupperingar på gatorna, upplevde vi under 1990-talet. Då blev platsen kring Karl XII statyn i Kungsträdgården skådeplats för sannskyldiga drabbningar mellan extremistiska element på den yttersta vänsterkanten drabbade samman med sina motsvarigheter på högerflanken över de senares symboliska kransnedläggningar.

Som väl är tycks högerextremisterna numera lämna den stackars konungen i fred där han står, myndigt pekande mot öster, för att lägga sina kransar på annat håll, och vänstergrupperingarna tycks ha följt dem.

Levnadstecknarna.

Utöver dessa handgripliga uttryck för meningsskiljaktigheterna kring Karl XII:s liv och verk finns en annan debatt, förd genom århundradena i den rika flora av levnadsteckningar som alltjämt får nya tillskott, och vars uttryck skiljer sig utifrån de politiskt korrekta konjunkturerna. Voltairs inledning av traditionen har redan nämnts. 

Anders Fryxells avsnitt om Karl XII i sitt magistrala verk ”Berättelser ur den svenska historien” markerar en milstolpe, då dennes bild kommit att förmedlas under hela 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet.

För några år sedan kom Bengt Liljegrens nyktra biografi vilken jag varmt kan rekommendera för den som vill ha en saklig berättelse utan alltför mycket värderingar, trots det känsliga ämnet. Ernst Brunners spekulativa svartmålning av Karl XII från förra året får betraktas som ett skräckexempel på en modern författares strävan att vara politiskt korrekt. Boken får dock tas för vad den är: en skönlitterär subjektiv skildring ur ett 1900-talsperspektiv.

Rent litterärt ligger nog Verner von Heidenstams psykologiserande porträtt av den sammansatte och komplicerade Karl XII i Karolinerna (1897-98) mig varmast om hjärtat, även om den vad gäller historisk precision och vetenskaplighet lämnar en hel del i övrigt att önska. Heidenstams huvudsakliga källa var Fryxells anekdotbaserade och redan i Heidenstams samtid daterade historieskrivning.

Ett barn av sin tid?

Låt oss ändå idag sända en tanke till den femtonåring som sattes på Sveriges tron och förklarades enväldig, till den artonåring som drog ut i ett krig han ärvt av sin fader, och den fältherre som vigde hela sitt vuxna liv åt att utkämpa ett krig som var dömt att förloras – men som ändå därigenom troligtvis säkrade Sveriges fortsatta självständighet, trots det armod som följde i de långa krigsårens spår – och slutligen stupade vid en norsk gränsfästning, möjligen mördad av sina egna.

Många försöker förklara Karl XII:s läggning och gärningar med påståendet att han skulle vara ett barn av sin tid. Detta är dock felaktigt. Han var redan på 1700-talet en anakronism – en sista fläkt av forna tiders krigarkungar, rövarbaroner och rovriddare.

Kanske var det på grund av denna anakronism som han beundrades så av sin samtid, såsom skuggor från det förflutna alltid tjusat och lockat människor och kanske idag mer än någonsin.

Kalle dussin. Man säger att jag har hans frisyr…